Varför är du rädd?
Jag har varit otroligt rädd för att föda barn eftersom vi haft så svårt för att bli gravida så har jag skämts lite för att tala om det då jag känner en sån tacksamhet för att till slut lyckats och tyckt att det känntrs småsinyt att tala om rädsla när jag vet hur många som gladeligen skulle spricka från öra till öra bara de kunde få föda barn.. Jo jag är lite dum.
Jag har bearbetat min rädsla genom att läsa på så mycket jag kan samt peppa karln till att göra det, mina "studier" har lett till att min rädsla minskad men att skräcken förflyttats till andra områden än de ursprungliga. Jag känner nu även en stor trygghet i att karln min är så intresserad av förlossningen och vet vad jag vill,så jag kan slappna av lite med kontrollbehovet då jag vet att jag har han som kan tala för mig.
Till att börja med har min skräck rört smärta ocjh rädsla för att spricka/bli klippt och att lida av det lång tid efteråt, ja och så självklart tanken på att bajsa ned mig själv bm, karl och förlossningssal. 
Nu är jag mest rädd för att barnet ska dö, eller att förlossningen ska bli långt utdragen och att de vill att jag ska ta ryggmärgsbedövning eller att jag av smärta ska ta en sån. Tanken på att bli värksvag och att förlossningen på så vis ska bli långtutrdragen och fordra sugklocka skrämmer livet ur mig.Tanken på AkutKjejsarsnitt skrämmer fan livet ur mig vill absolut inte uppleva en vivisektion.
Oj ser ut som att jag är rädd för mycket men så känner jag det inte längre, ser faktiskt fram emot förlossningen men min rädsla rör nog främst komplikationer pga värksvaghet eller oförmåga att fatt hur man krystar, men annars så ska det nog gå bra