Varför är du rädd?

Nu väntar jag mitt andra barn, men jag kanske kan svara på hur jag tänkte innan jag födde mitt första?Jag var livrädd för att spricka. Hade en kompis som gjorde det. Sedan var jag rädd för att jag skulle få en utdragen förlossning, att jag inte skulle kunna hantera smärtan osv. Folk berättade bara skräckhistorier innan. Jag fattade inte varför de skulle frossa i det och hade ett behov av att göra det så fort de såg en gravid kvinna. Det var inte så att jag faktiskt frågade.Nu hade jag en helt otrolig förlossning. Denna gång är det snarare så att jag kan oroa mig för att det bara kan bli sämre. Det går liksom inte att toppa den och nu har jag förväntningen att det är skitlätt att föda barn och att det inte gör ont! Använde mig enbart av profylax, vetevärmare och tensapparaten. Lustgas provade jag tre värkar, precis i slutet, men det funkade inte alls lika bra som profylaxandning. En halvtimma efter att jag hade fött påstod jag att jag kunde göra om det när som helst och enligt min man så sa jag inte ens Aj nån gång. Konstigt med tanke på hur mycket jag klagar på ett skoskav Ja, så mina förväntningar är nog orimligt höga denna gång tyvärr.

Jag ska ha mitt första barn i januari -09 och är livrädd. Jag är jätterädd för att ev. spricka och behöva utföra kejsarsnitt. Jag tänker skriva i förlossningsplanen att jag endast går med på snitt om det gäller barnets liv.

Jag är rädd för hela situationen och hur låååång den där situationen kommer att bli. Kommer jag att spricka? Kommer jag att skita på mig? Kommer lillen att överleva? Kommer jag att överleva? Jag HATAR att inte ha koll på läget och mer utelämnad till andra kan man knappast bli... Fan... Det är ju inte bra att måla fan på väggen i förväg, men det är ju inte bra att tänka "det händer inte mig" heller. Eller? Vad är värst?