Varför är du rädd?

Jag är rädd för hela situationen och hur låååång den där situationen kommer att bli. Kommer jag att spricka? Kommer jag att skita på mig? Kommer lillen att överleva? Kommer jag att överleva? Jag HATAR att inte ha koll på läget och mer utelämnad till andra kan man knappast bli... Fan... Det är ju inte bra att måla fan på väggen i förväg, men det är ju inte bra att tänka "det händer inte mig" heller. Eller? Vad är värst?

Nyfiken fråga till er... Hur pass hade ni förberett er inför er första förlossning? Hade ni läst på något eller "tog ni det som det kom"?

Jag kommer också att göra det, ta EDA alltså (om tid finns...). Jag försöker också förbereda mig så mycket jag kan, läsa på om förlossningsförloppet och vilka olika val man kan komma att ställas inför. Men det gäller ju att ha balans i det mesta. En sväng började jag läsa på om hur det skulle kunna bli om något gick snett så att barnet fick syrebrist eller liknande, men det insåg jag ganska snart var rätt korkat! Jag tog ut nåt i förskott som inte ännu hänt och hann t.o.m. bli deppad över det. Helt sjukt vad skruvad man kan bli!