Frågor om att adoptera SN-barn

bebis ja tack skrev 2008-05-13 08:08:38 följande:

Har två barn med sn (sn:n upptäcktes efter hemkomst)Det första barnet har hjärtfel och det andra är hörselskadat.
Hjärtvården och hörselvården har fungerat väldigt bra där vi bor och barnen har tur i oturen med sina sn, sn:n påverkar inte deras vardagsliv speciellt mycket. Och mej påverkar sn:n inte alls.

Vad om däremot har varit oerhört jobbigt är kontakten med kommunen, vi har fått slåss för att de ska få tillräcklig hjälp i skolan, ingenting får ju kosta extra nuförtiden och det tänks väldigt kortsiktigt. Kommunen ser inte längre än till nästa budgetår istället för att inse att om barnet inte får tillräckligt stöd idag så kommer pengarna att rulla än mer om 10 år.

bebis ja tack skrev 2008-05-15 10:45:40 följande:

Barnen var knappt 1 år och knappt två år vid hemkomst. Hjärtfelet upptäcktes akut med påföljande ambulansfärd till sjukhus, hörselskadan genom att barnet -missade saker-, ljud (fågelsång och kyrkklocksklang tex) och tal som h*n borde ha hört. Och svarade -goddag yxskaft-.

Båda kom utan diagnoser. Och misstankar fanns nog men de fick vi inte veta, det förstod vi senare.

Där har ni haft tur och det är bara att tacka och ta emot. Det skiljer sig nog mycket mellan olika kommuner.

bebis ja tack skrev 2008-05-10 12:35:29 följande:

SN kan ju som du säger betyda så många olika saker. Att adoptera ett barn med ett sn som går att rätta till med kirurgi är ju ungefär som att adoptera ett "friskt" barn, barnet blir ju "friskt" efter operationen. Och opereras kan ju vem som helst behöva då och då så det är inget konstigt!

Att adoptera barn som saknar vissa lemmar eller har andra skador som inte kan opereras behöver inte heller vara speciellt märkvärdigt, man får se till att skaffa de mediciner, hjälpmedel och den träning som finns tillgänglig och resten får man lära sig att leva med. Att som i mitt fall rengöra hörapparater och dela ut hjärtmedicin är ju inte speciellt ansträngande men hade å andra sidan hjärtfelet varit sådant att barnet måste till sjukhus titt som tätt och "levde i dödens skugga" eller om det hörselskadade barnet hört såpass dåligt att teckenspråk krävdes hela tiden så hade jag förstås fått betydligt mer att ta hand om och jobba med. Det hade varit en annan situation.

När man får erbjudande om att adoptera ett barn med känt sn så ska man förstås försöka få reda på ungefär "vilken grad" som sn:t har och om man tror sig klara av det. Och sedan får man chansa. För det finns inget facit hur det egentligen kommer att bli.

Om jag skulle adopterat idag så hade jag troligen adopterat ett barn med sn, dessa barn har allt att vinna på att få komma till Sverige och en längtande familj.

Detta är lite off topic i tråden men ibland kan jag känna en sådan oerhörd skräck att mina barn skulle blivit kvar i hemlandet. HUR skulle de ha klarat sig utan familj, utan medicin, utan hörseltekniska hjälpmedel? Ett av barnen är dessutom från ett minoritetsfolk som inte är så väl ansett och det andra barnet är motoriskt sent och jag tänker att om man har så många svårigheter att kämpa mot när man ska bygga en tillvaro så är chanserna inte stora till ett vettigt liv. Lika ofta som jag känner skräcken att de kunde ha blivit kvar i hemlandet, lika ofta känner jag en enorm tacksamhet att de fick komma till Sverige och till oss. De hade inte mycket till framtid i hemlandet, så är det bara, och kanske kan den tanken göra att barnen såsmåningom lättare "förlikar" sig med att ha blivit adopterade (om nu sådana tankar dyker upp), de kanske inte nödvändigtvis blir lyckligare här oss oss än om de bott kvar i hemlandet men de kan trösta sig med att livet åtminstone blivit lättare rent fysiskt.

Detta är grunden till en fungerande adoption.

Allt som sedan kan dyka upp, händelser/problem/skador, i ett föräldraskap/barnaliv får man ta då det kommer. Men grunden måste byggas på det man vill och tror sig klara.

Men vet ni vad jag tror? Att om blivande adoptivföräldrar fick besöka barnhemmen där det bor barn med sn och "välja" sig ett barn så skulle väldigt många föräldrar också komma hem med ett, även de som inte ens kunnat tänka sig något annat än ett "friskt" barn när de åkte dit.

Och vet ni varför? Jo, när man ser människan bakom diagnosen, där man håller ett barn i sin famn eller möter en liten personlighet så faller många diagnoser och skador platt till marken, de blir fullständigt oviktiga.

Diagnosen blir en människa och det betyder något helt annat än att ta del av en medicinsk journal som man fått från en adoptionsorganisation.

Fru hemlig skrev 2008-05-20 15:17:32 följande:

Du har rätt, det ingen logik i resonemanget, man "ska" adoptera för sin egen skull men man "ska" också först och främst adopterat barn som har sn för att de behöver det bäst. Och man "ska" inte tycka att man gör en god gärning när man adopterar barn med sn fast egentligen gör man det faktiskt, även om det inte var det primära skälet för att man adopterade just det barnet.

Det är sannerligen inte lätt att vara alla till lags!

Jag vill ändå säga att jag förstår Angla och Fru Hemlig, jag har själv levt länge i den tanken att vilja adoptera ett "friskt" barn. Det var inte förrän jag fick barn med sn som jag kände att det faktiskt inte var så komplicerat och idag hade jag gärna aktivt adopterat barn sn. Dock inte vilket sn som helst, det finns sådana som jag absolut inte skulle orka med. Och Angla och Fru Hemlig har självklart lika stor chans att bli bra föräldrar (även om deras barn senare visar sig ha sn) som de föräldrar som aktivt väljer att adoptera barn med sn. Jag tycker INTE de ska frångå den känslan de lever i nu, inte förrän den känslan eventuellt försvinner av sig självt. Vilket den mycket väl kan göra på två sekunder när man helt plötsligt hittar "sin" unge på en sn-lista.

Lycklig resa!