Frågor om att adoptera SN-barn

Vi hade inte begrundat SN, för oss kändes det alldeles för abstrakt att i förväg begrunda vad vi kunde, respektive inte kunde, tänka oss. Och därför gjorde vi liksom ingenting. När det sedan kom en allmän förfrågan så kändes det så självklart, där var hon ju, vår dotter. Då hade vi också något konkret att ta ställning till (dysmeli), kunde läsa på. Och ja, då kändes det inte alls svårt att begrunda.

Men vi har inte kommit hem ännu, vi reser rätt snart dock... Så jag har inga råd att komma med angående hur det är sen i den svenska sjukvården...

Jag vill bara säga att skriften "Barn i behov av särskilda föräldrar" var riktigt läsvärd. Vi åker i morgon och hämtar hem vår lilla sn-tös. Hon har dysmeli. Vi hade som sagt inte alls tänkt sn tidigare, inte ens liksom tänkt på det. Men sen fanns hon bara där, och vi följde våra hjärtan.

För mig (oss) var sn-tanken så svår för att den var så "stor". Vi kunde ju inte begrunda varje möjligt fall, så vi struntade i det helt.

Så här i efterhand kan jag inte riktigt förstå att vi inte tänkt på det. Visst, jag gruvar mig lite inför kommande läkarbesök. Men jag förstår inte varför vi liksom inte trodde oss kunna klara det. Det är klart att vi gör. Jag hade kunnat få ett barn med dysmeli om jag fött det själv, och då hade jag ju klarat det.

Det ska i sanning bli en spännande resa det här...