Manchester

Äldre 10 May 18:34

110 svar

Frågor om att adoptera SN-barn

Vårt land, Ukraina, har en lite speciell adoptionsprocess. De skickar inte ut barnbesked som vanligt, utan man kommer till adoptionsmyndigheten och får ett - ibland flera - barnförslag att ta ställning till. När vi kom dit blev det lite struligt och de hade helt enkelt inga barn vare sig inom eller nära vårt medgivande. Efter några dagar började de därför leta i listor över "svårplacerade" barn, alltså barn som andra redan tackat nej till eller som myndigheten bedömde skulle bli svåra att hitta föräldrar till. Det är väl i princip landets motsvarighet till SN-barn, bara att de inte kallas så. På den listan fanns i alla fall vår dotter. Hon är född med bara en njure och hade enligt barnhemmets uppgifter ett hjärtfel.

Vi blev intresserade så fort vi fick höra talas om henne, men för säkerhets skull kontaktade vi några läkare och sjuksköterskor vi känner hemma i Sverige. Vi vågade ju inte adoptera ett barn som kanske skulle avlida av sina "fel". Nu visade det sig att hjärtfelet inte ansågs så allvarligt och det där med njuren kan man i princip bortse ifrån. Vi tackade därför ja och åkte till vår dotter. På barnhemmet fick vi träffa hennes kardiolog och vara med vid en ultraljudsundersökning av hjärtat. Vi fick med oss både utförliga journaler och ultraljudsbilder hem. Vi fick även recept på hjärtmedicin som skulle räcka ett par veckor framåt. Väl hemma tog vi kontakt med en svensk kardiolog och fick komma ganska omgående.

Det visade sig att det visserligen rörde sig om två olika hjärtfel, men att båda var så lindriga att vi kunde sluta med medicinen. Läkaren på barnhemmet hade sagt att dottern kanske skulle behöva en operation längre fram, men det trodde inte läkaren här. För säkerhets skull fick vi komma tillbaka ett år senare och så småningom ska vi på ytterligare minst en kontroll, men så här långt ser allt bra ut. Vår dotter påverkas inte i vardagen av sitt hjärtfel. Det har betydelse om hon i något läge skulle behöva sövas och tandläkaren ska veta om det ifall det behövs några större ingrepp i munnen, men det är allt.

Sjukvården här i Sverige har varit väldigt tillmötesgående. Vi har fått de undersökningar vi behöver och alla i personalen har varit trevliga. Jag var lite rädd att de skulle ifrågasätta vårt val att ta emot ett "sjukt" barn och därmed belasta den svenska sjukvården, men vi har aldrig hört något sådant.

Manchester

Äldre 10 May 19:06

#7

en glad skrev 2008-05-10 18:53:45 följande:

Svar på #5Den där struliga handläggningen i Ukraina är ju också orsaken till att ingen svensk organisation idag har auktorisation att arbeta med adoptioner därifrån!

Jo, jag vet och tycker dessutom att det är dumt. Man vet ju vad man ger sig in på när man väljer det landet och _barnen_ lider inte av den knäppa processen. Snarare tvärtom, eftersom de flesta får sina nya föräldrar bara någon dag efter att de släppts fria för adoption. Det går ju betydligt fortare när föräldrarna redan är på plats i landet än om de först måste ordna resa och annat.

Nu var det ju inte riktigt ämnet för diskussionen. Hur det fungerar att adoptera barn med särskilda behov beror ju inte på hur adoptionen handläggs. Tror dessutom att diagnoser och vad som räknas som SN/svårplacerade barn är rätt lika i de olika östeuropeiska länderna och flera av dessa finns ju kvar som adoptionsländer även för oss svenskar.

Manchester

Äldre 18 May 16:28

#37

Jag håller helt med Cerdrica och tycker fortfarande att Angla och Fru Hemlig blandar ihop äpplen med päron. När jag var gravid önskade jag förstås att min son skulle födas frisk. Att han skulle komma för tidigt var jag inställd på, men jag hoppades att han skulle stanna i magen så länge som möjligt. Men detta var ju i första hand något jag önskade för HANS skull, det var lyckönskningar till mitt kommande barn. Självklart gjorde jag vad jag kunde genom att välja vad jag åt och drack. När barnmorskan sa åt mig att sluta cykla, bära tungt och träna för att inte föda tidigare än nödvändigt så gjorde jag det. Däremot sa jag inte Nej, tack, jag vill inte ha ett barn som är prematurt.

Samma sak när vi adopterade. Visst hoppades vi att vårt barn, vem han eller hon nu var, skulle få vara frisk, men vi sa inte nej till ett barn med någon liten skavank. När det barn som fanns för oss visade sig ha hjärtfel, ja då var det så. Vi var beredda på livslång medicinering, kontroller hos kardiolog och kanske en operation på lite sikt. Nu blev det inte så, hon visade sig vara betydligt friskare än vi trott, men det visste vi inte när vi tackade ja.

Att "önska" sig ett friskt barn i bemärkelsen att välja bort SN innebär ju att man säger att de barn som har något handikapp eller inte är riktigt friska duger inte åt oss. Det står var och en fritt att göra så, men kom inte och påstå att det är för barnets skull. Om jag säger nej till ett SN-barn innebär ju inte det att SN-barnet mirakulöst tillfrisknar, utan då väljer jag ju att ta ett ANNAT barn.

Jag skulle inte heller vara beredd att ta emot ett barn med vilket SN som helst. Jag skulle inte kunna tänka mig att medvetet adoptera ett barn som har en potentiellt dödlig sjukdom. Jag skulle vara mycket tveksam att ta emot ett barn med konstaterad utvecklingsstörning och nu när vi redan har barn vill jag helst inte adoptera ett barn som kommer att behöva långa sjukhusvistelser så att en förälder måste vara borta mycket från de barn vi redan har. Detta betyder förstås att även jag säger nej till vissa barn, men jag tror inte att jag gör det för det (eventuella) kommande barnets skull.

Manchester

Äldre 19 May 17:49

#57

Cerdrica skrev 2008-05-19 16:19:00 följande:

Man tror man ska bli gravid så man ser sig själv med en baby. Alltså vill man ha lågt medgivande. Sen får man tid att fundera på varför man vill ha barn och inser att ett lite högre medgivande är ok. Tänker man sedan något varv till kanske man kan tänka sig ett ännu lite äldre barn med något lättare sn. Mognad och utveckling liksom.
[/citat]

Precis så var det för oss. När vi först började fundera på adoption så tänkte vi oss ett lågt medgivande, helst 0-12 månader (lägre om det varit möjligt!). Vi ville "självklart" ha ett friskt barn. Barnet skulle komma från något land i Asien, Östeuropa gick bort pga alla alkoholskador och Sydamerika/Afrika för att vi trodde att de barnen råkar ut för mer rasism. Så småningom stod vi där med ett medgivande på "ej fyllt två", som vi dessutom var beredda att höja om det skulle behövas. Vi upptäckte att de två länder som var aktuella för vår del var Ukraina och Etiopien och det kändes helt OK. Det barn vi till slut kom hem med har ett hjärtfel + ytterligare någon liten "skada" som vi kände till och accepterade.

Vi är inga superhjältar, utan helt vanliga föräldrar. Ändå klarar vi av ett barn som får gå på kontroller hos kardiolog och ett som föddes för tidigt och har förkylningsastma. Det blir lite fler läkarbesök än i andra familjer och vi har alltid astmamedicin hemma, men krångligare än så är det inte. Dotterns hjärtfel hade förvisso kunnat vara allvarligare, men även det hade vi klarat. Vi visste när vi tackade ja till henne att det inte rörde sig om ett fel hon kunde dö av och det var huvudsaken.

Jag tycker förstås inte heller att man ska adoptera ett barn man egentligen inte vill ha, jag förstår bara inte _varför_ man inte vill ha barnen med småskavanker. I vårt fall tror jag faktiskt att vi hade en himla tur som fick ett SN-barn. Vår dotter bodde på ett specialbarnhem för sjuka och handikappade barn. När vi pratar med andra som adopterat från samma land inser vi att barnen på vanliga barnhem har det sämre på många sätt. På vår dotters barnhem fanns betydligt mer personal än vad som är brukligt i landet och det fanns vuxna som hade tid att krama barnen, trösta dem och sitta med dem i knät. Vår dotter var uppenbart van vid kroppskontakt och hon förväntade sig att någon skulle komma om hon grät. Så är det långtifrån alltid med barn som bott på barnhem i Ukraina.

Slutligen har jag fortfarande inte begripit jämförelsen med att vara gravid och äta folsyra. Min adopterade dotter fick inte sitt hjärtfel för att vi adopterade henne. Hon skulle ha haft det ändå. Min bio-son skulle däremot inte ha haft sin astma om vi valt bort honom. Han skulle inte ha funnits alls.

När Angla skriver så här:

Angla skrev 2008-05-19 10:28:28 följande:

[citat]
Ja oavsätt val så brukar jag maximera mina chanser för att få det så bra som möjligt. Så kommer jag även göra för mitt barn.

får man intrycket att hon gör sitt val för _barnets_ skull, det är något hon gör _för_ sitt barn. Ursäkta, men det är bullshit. Det är något hon gör för sig själv. Det är hon i och för sig i sin fulla rätt att göra. Jag förstår inte valet, men jag accepterar det. Däremot går jag inte med på att det är med tanke på barnet, för det går helt enkelt inte ihop.

Manchester

Äldre 19 May 18:29

#61

Hmm, mitt inlägg (nr 57) ser inte alls ut som jag trott att det skulle göra. Förlåt om det blev lite förvirrande. Det allra mesta är inte siterat och det lilla som är citat kommer från två olika källor. Som det ser ut skulle nästa hela inlägget kunna vara skrivet av Cerdrica och så är alltså inte fallet.

Manchester

Äldre 19 May 22:28

#71

Fru hemlig skrev 2008-05-19 19:33:08 följande:

Sen kan jag som du vet tänka mig LKG, i alla fall opererat, men blivande pappan vill inte börja föräldraskapet med en "massa" operationer. Sen läste han ngn stans att det kan vara ett symptom som kan vara orsakat av ngt syndrom som kan innebära utvecklingsstörning... Ja vad ska man göra man kan inte övertala ngn till ngt så viktigt om det käns fel.

Jag har full förståelse för att man inte väljer att adoptera ett barn med en utvecklingsstörning, men den risken är nog väldigt liten om man tar emot ett barn med LKG. Jag känner till två barn med LKG som visat sig vara mer eller mindre utvecklingsstörda, ett är adopterat, ett är fött in i sin familj. Båda var under två år när det konstaterades att själva spalten inte var det enda - eller det största - problemet. De flesta jag vet som tagit emot barn med LKG har adopterat från Kina och de barnen har i regel varit 2,5-3 år när de fått sina nya föräldrar. Vid det laget vet man nog om barnet har ett mentalt handikapp. Det adopterade barnet med LKG och utvecklingsstörning som jag känner till kommer inte från Kina, utan från ett land där barnen ofta är under året vid adoptionen.

Nu ger jag mig ut lite på hal is. Någon som vet mer får gärna rätta mig. Jag har hört att LKG förekommer olika ofta i olika folkgrupper och att sydostasien är särskilt hårt drabbat av detta, medan det är mycket ovanligt i exempelvis Afrika. Det syndrom som Fru Hemlig pratar om är (nog) något helt separat från "vanlig" LKG. I båda fallen har barnen en spalt, men när det gäller syndromet är spalten bara ett av flera inslag, ungefär som hjärtfel är ett vanligt inslag hos personer med Downs Syndrom utan att för den skull de flesta med hjärtfel har Downs Syndrom. Om ett barn föds med LKG i ett land/en folkgrupp där LKG är ovanligt kan man kanske misstänka att det ett tecken på det mer allvarliga syndromet. Föds barnet däremot där "vanlig" LKG, utan övriga problem, är ofts förekommande så är det förmodligen inte ett tecken på något allvarligare.

För övrigt så tror jag att den som väljer att adoptera ett SN-barn löper _mindre_ risk att bli överraskad av okända handikapp. De barnen är dels ofta så pass stora att många andra "fel" redan skulle ha visat sig. Dels så är de vanligtvis extra väl undersökta och alla undersökningar som gjorts är ordentligt dokumenterade. Nu menar jag inte att man ska välja SN för att slippa handikapp man inte blivit informerad om. Det finns förstås inga garantier för det. Däremot tror jag inte att man ska vara rädd för att ett konstaterat handikapp innebär att barnet dessutom har en massa andra problem.

Manchester

Äldre 19 May 22:41

#73

Angla skrev 2008-05-19 22:29:47 följande:

Tusan vad FL strular ... hade ett långt inlägg men jag ids inte lägga tid på att skriva det igen. Summasumarium är dock att jag önskar mitt barn allt gott. Och gott för mig är inte sjukdom, handikapp eller någon diagnos. Men kanske är det gott för många andra.

Snälla, lägg ned nu. Inte tror du väl att vi som valt att adoptera SN-barn gjort det för att vi tror att det är bra för barnen att ha LKG, hjärtfel eller vad det nu handlar om? Att vi _vill_ att våra barn ska ha sjukdomar och handikapp? Du inser lika väl som vi att de här barnen skulle ha exakt samma sjukdomar och handikapp, oavsett om de adopteras till Sverige, till USA eller blir kvar på barnhemmen. Skillnaden mellan dig och oss är inte att vi är illvilliga typer som önskar våra barn sjukdomar och elände. Skillnaden är att vi kan tänka oss att att bli föräldrar till barn som inte har bästa möjliga förutsättningar. Du önskar dig ett problemfritt barn som du slipper extra läkarbesök med. Fine. Jag och många andra önskar ett _barn_, med eller utan små skavanker. Dina önskemål i det här fallet är inte för barnets bästa, utan för ditt eget.

Manchester

Äldre 20 May 15:20

#83

Angla skrev 2008-05-20 07:25:13 följande:

Nej, jag önskar mig inte ett problemfritt barn som jag slipper läkarbesök med utan skavanker. Det är ju just det ni tolkat så galet. Precis som jag nu med flit omskrev och övertolkade i motsatt riktning. Och det blev ju inte helt rätt eller hur?! Jag har aldrig sagt att barnet inte får ha skavanker eller att det är jobbigt att gå till läkaren. Vad jag däremot står fast vid är att all vård, alla operationer och jobbiga konvalisenstider alltid sätter spår. Jag är övertygad om att operationer som händelse bortsett ifrån resultatet alltid är negativa och läskiga för små barn. Därför önskar och hoppas jag att vårt kommande barn ska ha sluppit det. Är det konstigt? Därför skulle jag när det är möjligt göra det jag kan för att mitt barn ska ha sluppit jobbiga saker dvs att inte aktivt välja ett barn med SN. (Och det har inget med andras barn med ev SN att göra.) Utan att vänta i vanlig kö. Skulle det då visa sig att barnet ändå har ngt SN så gör det inget. Vi kommer att älska barnet högt och oändligt ändå! Vi är inte rädda för att det kanske blir annorlunda mer jobb, konstiga blickar eller annorlunda. Men likväl om så skulle bli så skulle jag även då göra och önska det allra bästa åt vårt barn. Förstår du/ni? Det handlar inte om barn med SN i största allmänhet. Det handlar inte om att något skulle vara jobbigt. Utan enbart att min bild av ett bra liv är att få vara frisk, slippa operationer och diagnoser så det önskar jag mitt barn. Därmed inte sagt att andra barn är ovälkommna.

Precis som Cerdrica så menar jag att du har din rätt att välja bort allt vad SN heter. Känner du att du inte klarar att bli en bra förälder åt ett barn med astma, tre fingrar på ena handen eller ett blåsljud på hjärtat så låt för all del bli att adoptera ett sådant barn. Men påstå inte att det är för att du önskar barnet något gott! Det är för din egen skull som du gör du det valet. Stå för det.

Manchester

Äldre 20 May 15:31

#85

Fru hemlig skrev 2008-05-20 07:20:58 följande:

Manschester, jag förstår inte det här argumentet att det är ok att välja bort vissa sn och men inte adra, jag tolkar i alla fall dina inlägga så. Det är ok att välja bort hiv, och utvecklingsstörning men inte vissa andra sn? Vad gäller LKG har jag läst på ganska väl. Om den blivande pappan inte vill så vill han inte. Jag tror inte att ngn här är ilvillig och önskar sintt barn en massa eleände med sjukdomar eller handikapp. Men alla gör val, vissa drar gränsen vid hiv och utvecklingsstörning andra kanske sätter sin gräns vid prematura barn medan andra sätter sin gräns vid sn. Som du skriver till angla att detta inte är "för barnets bästa, utan ditt eget" jag förutsätter att ni alla har gjort era val kring adoption för erat eget bästa och inte för barnets skull! Om ngn i andra trådar råkar dryfta att det är bra för barnet att bli adopterat eller att man kan adoptera både för sin egen skull och för barnets skull brukar det bli ramaskri i det här forumet. Men om man diskuterar sn verkar det inte vara ok att tänka egoistiskt längre. Som jag skrivit tidigare jag förstår inte den logiken. Vad gäller att sn barn förmodligen har färre dolda handikapp. Måhända är det så det vet jag inte. Däremot finns det många handikapp som inte visar sig förens långt upp i åldrarna som ex autsism. Som jag skrivit i nästan alla inlägg i den här tråden så vet jag att jag klarar om det visar sig att mitt barn har ngt handikapp eller utvecklingsstörning. Jag tror dock att jag som de flesta föräldrar som råkar ut för det kommer att gå igenom en sorgeprocess. Detta är jättevanligt när man upptäcker att ens barn inte här fullt friskt eller har handikapp tysiskt eller mentalt. Det är det akriva valet att välja att adoptera ett barn som jag vet har ett sn som jag har svårt att göra eftersom jag drömmer om ett barn som är så friskt som möjligt och utan handikapp mentala eller fysiska. I den här tråden låter det som att det är osunt att drömma om det. Jag tror att det är mkt vanligt att man drömmer om det och jag vet att många föräldrar går in i en sorgeprocess när deras barn visar sig ha ex en utvecklingsstörning. Jag har full förståelse för att man väljer att adoptera barn med sn och önskar att de som valt att göra det inte ser på folk som väljer att inte göra som om de vore kalla människor som tror att de kan skaffa sig ett "perfekt" barn utan skavanker. (Vem är utan skavanker??) Jag tycker inte att man ska behöva försvara om man väljer att inte adoptera barn med sn det är min åsikt och den kommer jag att stå fast vid oavsett om jag själv adopterar med sn eller inte! Jag förstår inte heller logiken, om jag tolkar dig rätt Manchester, att det är ok att välja bort vissa sn men inte andra. Även banren med hiv behöver familj, väljer man bort dem är det inte heller för deras bästa.

Du har redan fått svar från Cerdrica, men jag vill tydliggöra att jag är helt överens med henne. Jag tror att de allra flesta blivande föräldrar har en gräns för vad de tror att de klarar av. Inte många skulle orka ta till sig ett barn som redan var döende. Nästan ingen skulle vilja ta emot ett barn som är så gravt förståndshandikappat att man inte får någon respons alls från barnet. För de flesta av oss är gränsen betydligt snävare än så. Det är inte bara barnet som ska kunna knyta an till sina nya föräldrar, utan föräldrarna måste också kunna och våga älska sitt barn. Med ett biologiskt barn har man ofta påbörjat den processen redan under graviditeten och med ett barn som råkar ut för en hjärnskada långt efter födseln eller adoptionen finns känslorna redan på plats. När man går in i en adoption har man ännu ingen relation till barnet, däremot har man sett uppgifter i en medicinsk journal som man blivit mer eller mindre skrämd av. Då gäller det förstås att inte ta på sig något man inte tror sig klara.

Jag tror att du tycker ungefär likadant. Du och din man har tänkt på de här sakerna och du vet var ni står. Det är bra! Men däremot tror jag att ni har lite för låg tilltro till er själva. De flesta SN-barn har så små svårigheter att vilken familj som helst klarar att leva med dem. De är precis lika lätta att älska som vilket annat barn som helst. Det är nog bara där som du och jag inte är helt överens. Men vem vet, för fem år sedan stod jag ungefär där du står idag. Idag är jag mamma till ett barn med hjärtfel och har inte för en minut ångrat det valet. Ska bli spännande att se var du befinner dig och vem du är mamma till om fem år.

Manchester

Äldre 20 May 19:44

#89

Angla skrev 2008-05-20 18:09:14 följande:

Suck! Jag har otaliga gånger redan sagt att jag inte ser några som helst hinder i oss och vårt liv med at tadoptera ett barn som har ngt SN oavsätt om det är astma eller långt framskriden cancer. Om MITT barn visar sig ha ngt av detta så är det trots allt MITT barn och då ska ni få se på ett barn so mfår det bra, det vill jag lova. Men likväl så hade jag innan önskat att barnet hade varit frisk. Precis som jag nu önskar att min man får förbli frisk men skulle han motförmodan inte få vara det så skulle jag ju ändå älska honom och han ksulle ju ändå vara min man. Jag har även upprepade gånger sagt att jag inte skulle tacka nej till ett barn med SN.

OK, får ser om jag förstått dig rätt nu då. Du menar alltså att din önskan om ett friskt barn enbart är en inre önskan, en dröm du hyser, inte något du tänker kommunicera till adoptionsorganisationen för att påverka vilket barn du matchas med? Du och din man kommer alltså att säga att SN eller inte spelar ingen roll (=Ni är öppna för SN). Däremot kommer ni inte att söka upp ett SN-barn från någon hemsida med barn som söker föräldrar. Om det är det du menar så kommer saken i ett helt annat läge. Då har ni inte valt eller valt bort några barn och ni har inte ratat barn som har skavanker.

Eller menar du fortfarande det som åtminstone jag uppfattat att du skrivit förut? Alltså att ni tänker säga till organisationen att ni inte är intresserade av att bli tillfrågade om SN-barn? I så fall har ni gjort ett aktivt val. Ni har då valt att säga nej till alla barn som råkar ha någon liten skavank.

För övrigt (appropå ditt förra inlägg) så väljer man inte bort de friska barnen bara för att man säger sig vara öppen för ett barn med SN. Man säger bara att man kan tänka sig ett barn med SN ELLER ett "friskt" barn. Den dag man eventuellt väljer ett specifikt barn från Barn söker föräldrar har man förvisso valt bort alla andra barn, friska eller inte, men det går ju inte att komma ifrån. De allra flesta av oss har medgivande för att adoptera ett barn i taget.

Manchester

Äldre 28 May 20:14

#109

jen7504 skrev 2008-05-28 19:57:31 följande:

med risk för att låta oehört korkad MEN VAD ÄR ETT SN barn??

Inte det minsta korkat. Skulle gissa att alla härinne har ställt den frågan någon gång. Sedan kommer man sanbbt in i terminologin och börjar använda den själv.

SN=Special Needs=Särskilda behov. Fast egentligen behöver det inte handla om _behov_, har för mig att en del länder kan räkna ett stort födelsemärke i ansiktet som SN och det medför ju inga direkta behov. Några länder har åtminstone tidigare räknat HIV-negativa barn till HIV-positiva mödrar som SN. Många länder för automatiskt över barnen till SN när de är över en viss ålder. Ett bättre namn än Special Needs skulle egentligen vara Hard to Place eller liknande. Barnen är helt enkelt lite svårare att hitta föräldrar till. Det innebär att man inte alltid går strikt efter kötid när man adopterar bort dem. Den som är intresserad av ett SN-barn kan ibland få barn betydligt snabbare än de som bara vill gå via den ordinarie kön.

Frågor om att adoptera SN-barn

INNEHÅLL