Går smärtan att beskrivas

öppningsvärkarna: precis som en jävulsk magknip blandat me mensvärk fast 100 gånger mer. En stegrande ont het som börjar lite smått för att sedan göra kanon ont å sedan gå över lite sakta igen.

Krystvärkarna: Kände mej inte bajsnödig som många säger utan ja vet inte ja kändes mer som ett tryck mot slidan bara. inget som ja öpplevde som så spec obehagligt. Gjorde inte ont eller så heller, untan de kändes som att magen sög in å vek sej ut å in på nå sätt å kroppen bara pressa på fast man inte gjorde något. Frän kännsla tycker ja.

När barnet föds fram: De gjorde fruktavsvärt ont och ja fick rent av panik! Har du nån gång gjort de så illa att de gör så ont att du bara skriker rakt ut allt va du orkar? så känns de typ! va värre än va ja nånsin kunnat tro! å sen att all smärta e över när barnet e ute nej nej inte för mej, de kändes som att ett huvud satt kvar mellan benen när barnet va ute. ursch...

men de e ju den fränaste öpplevlse man nånsin kan vara med om! helt underbart trotts allt de onda. Man födeer ju faktistk fram en liten människa inte konstigt att de gör ont helt klart värt de iaf =)!!!

Jag tycker att den är svårbeskrivlig...men känner igen mig i mycket av det ni andra skrivit.

Hur vidrigt ont den än gör (och jag tyckte det var det absolut värsta jag varit med om) så går det över, man klarar av det och efteråt ser man att det var värt varenda sekunds plåga. Och som någon sade tidigare, kroppen glömmer. Härligt för annars skulle jag aldrig fått mer än ett barn

Jag kan inte beskriva smärtan. Det var en smärta som jag inte upplevt tidigare. Direkt efter förlossning sa jag att detta vill jag aldrig mer gå igenom, men nu fyra veckor senare ser jag förlossningen som en otroligt positiv upplevelse. Jag gör gärna om det igen !

Nu är jag lyckligt gravid i v.30 men jag var med om ett sent missfall i v.19 förra året.

Jag fick föda fram min änglason då och det gjorde så ont. Höll på att svimma. Blev då igångsatt med slidpiller och det tog totalt 6 timmar innan han var ute.

Sjuksköterskorna sa då att "Nu har du varit med om en MINI-FÖRLOSSNING så nu vet du hur det går till".

Usch, så att föda snart kommer kanske att göra dubbelt så ont. Dock fick jag då bara en morfintablett..

Jag har oxå fött fram ett barn sent (dött alltså) och jag fick väl en känning om vad som komma skall...

Därför kommer jag ALDRIG någonsinn föda vaginalt, urk jag dör hellre.

Så djävulskt ont som andra beskriver det tyckte inte jag att det gjorde.

Öppningsskedet var jobbigt och gjorde ont, som jobbig mensvärk men inte så att jag trodde att jag skulle dö av det. Jag hade förväntat mig att det skulle göra mycket mer ont så jag förstod inte ens att jag hade värkar.

Krystvärkarna gjorde ondare. Minns inte riktigt hur smärtan kändes, men jag vet att jag kände mig akut skitnödig och att jag tyckte att det var häftigt hur kroppen styrde sig själv. Även om det gjorde skitont så var det uthärdligt och jag sa att jag gärna skulle göra om det snart igen.

När bebisen kommer ut är värst. Eller när huvudet är på väg ut snarare. Det brändes, sved och kändes som om allt där nere skulle gå sönder.

Men jag skrek aldrig av smärta, bara av att jag tog i så mycket. Så det är olika för olika människor och olika förlossningar.

Det här var intressant.
www.lindaskugge.se/cldoc/arkivet/publicerat/423.htm

NEJ!!

Jag får väl bryta mönstret lite och säga att jag inte kände någonting alls i magen. All smärta satt i ryggen på mig. Och det kändes som att min rygg skulle knäckas och gå av på mitten. Men det värsta av allt var när huvudet skulle ut. Jag sprack bara lite men det kändes som om jag skulle spricka från naveln till ryggen

MEN jag använde bara lite lustgas så smärtan är med andra ord hanterbar.

Miu, känner du att du kan göra om det igen eller kejsarsnitt?Fick du ingen epiduralbedövning mot ryggontet?

luckysun:kommer absolut att föda igen. Jag ville inte ha någon annan bedövning än lustgas. Så det var mitt val Förlossningen gick så fort så jag tyckte att det var onödigt med någon annan bedövning.

Nja, svårt att beskriva. Tyckte att jag kände hur livmodern verkligen drogs isär och hur hela kroppen öppnade sig. Krystvärkarna var som en enorm kraft som absolut inte gick att stå emot. När hon passerade öppningen brände det som eld och det kändes som jag gick sönder helt... MEN inte värre än att jag klarade mig med lustgas och sa "var det inte värre än så här?" precis efter.

Hehe, roligt att läsa era beskrivningar. Kan dock inte beskriva min smärta då jag nog förträngt den. Det jag minns är att öppningsskedet var 100 gånger värre än att föda barnet.. Visst gjorde det ont men som sagt jag har förträngt det.. Kan bero på att jag var så j-a konsentrerad på att pressa och få ut ungen att jag nog inte tänkte så all världens massa på smärtan just då, min vilja tog överhand! Och plötsligt var det över, jag fattade inte att han var ute en gång!

Det gör så klart jätteont, men tänk att mellan värkarna får du vila och då gör det inte ont alls! Så fort barnet är ute gör det inte heller ont alls. Konstigt att det verkligen går över på en sekund. Vill bara uppmuntra lite
Det går säkert bra ska du se!