Få in vett i skallen på mig!!!

Förbered dig på att det gör för jä_la apont! Det hjälpte. Jag undrade när det skulle börja göra så där ont så att man ville dö, men det gjorde aldrig det. Jag hade förberett mig på att det skulle vara nära döden hela tiden, men det var det inte. Man får succesivt värre och värre värkar och hinner förbereda sig på smärtan. (I alla faa är det oftast så för förstföderskor att barnet inte kommer ut på 2 timmar, man har gott om tid på sig att vänja sig).

Det här med att tappa kontrollen elelr ej är en annan intressant fråga. Jag tyckte att jag hade kontroll över smärtan hela tiden, jag tänkte liksom hela tiden att jag inte skulle drabbas av panik och inte låta smärtan ta överhanden, det hjälpte också.

Läs på vad som händer efteråt med kroppen. Man är liksom inte fit for fight för en halvmil i joggingspåret. Se till att pappan är hemma sina tio dagar så att ni vänjer er vi att bli föräldrar tillsammans. Sedan känner man sig som en superdupermänniska efteråt också.