ENDAST för oss som valt/vill ha kejsarsnitt som förlossningsmetod.

Tänkte börja med att förklara hur läget ser ut.

Fick ett sent missfall Augusti 2007 i vecka 23 pga GBS.
Våran Angelina Dog 4 min efter förlossning, och enligt läkarna på slakhuset södertälje sjukhus fanns det inget man kunde göra.

Låg inne i ett dygn med bricanyl dropp innan jag öppna mig
så mycket att dom la en Västervik på mig o sen spräckte hinnorna.
Enligt mig själv nu i efterhand, så fanns det mycket väl gott om tid att skicka mig till ett sjukhus där man har bättre erfarenhet av prematurbarn. Men icke, där låg jag helt omedveten om mina rättigheter, och med en pyttliten dotter i famnen som ej var vid liv.

Vart gravid igen, strax efter och är idag i vecka 24+5 el vecka 25 som man säger.
Min nuvarande läkare (går hos den privata mödravården denna gång) Ser mkt allvarligt på min GBS och min psykiska välmående.

Lämnar urinodling var 14:de dag, går på koll av cervix 1gång i veckan och äter furadantin dagligen. Har blivit tillsagd att vara försiktig och uppmärksam.

Den 9/4-08 Hade jag läkartid inbokar för koll av cervix, då märkte läkaren att:
- Livmodertappen är bara 20mm lång.
Han kontaktade Huddinge Sjukhus på en gång, och de bestämde att jag skulle infinna mig på förlossningen samma kväll och att jag skulle bli inlagd.

När vi väl kommer till huddinge, får vi sitta i ett förlossningsrum i 5 timmar innan läkaren kommer in och konstaterar att:
- Jo, livmodertappen är 21,4mm lång och öppen 7,4mm MEN NI KAN ÅKA HEM!

Var så trött o less vi den tidpunkten att jag sket i allt, tog min journal o gick.
Dagen efter ringde jag till min läkare, och berättade vad som hade hänt, och han vart då inte glad.

Läkaren ringde till huddinge och frågade varför de släppt hem mig, och fick till svar:
- Om inte cervix mäter 15mm el under så är det ingen fara??!!!!!!!!!!!!??
(15mm, är juh ingenting!)
Ja, det var bara o bita ihop o gilla läget.
Jag och läkaren kom överens om att jag Enbart får ligga ner, inte gör nått, och ifall jag får sammandragningar eller minsta lilla värk, då är dt ilfart till huddinge som gäller.

Och så kommer vi till poängen...

Har funderat nu dom senaste 26 veckorna, och kommit fram till att för mitt eget psykiska välmående och för rädslan av att mitt barn kan dö (har fått för mig det) Efter Angelina att jag ska ha mitt jävla snitt!

Men läkaren och BM velar, de frågar varje gång hur det känns och ifall det känns bättre.. men NEJ! de gör fan inte de!

Min fråga är då till er erfarna och oerfarna kejsarinnor..

HUR GÖR JAG FÖR ATT VERKLIGEN FÅ MITT SNITT???!!!

VAD SKA JAG SÄGA?
VAD KAN JAG KRÄVA?

Snälla hjälp mig, för när den dagen väl kommer att jag måste föda fram den här ungen.. tänker ja knipa allt ja har.. och antar att det är lättare för oss om ja får snittet beviljat

Snå snälla... hjälp mig!