Det finns många som tenderar att upphöja sina husdjur så de får samma status som människor eller till och med högre, när husdjuret sedan dör så finns det personer som tar husdjurets bortgång lika hårt eller hårdare än när en nära anhörig eller kompis till dem dör.
Kan sorgen efter ett dött husdjur vara lika stor som efter en nära anhörig eller är det bara personer med svagt psyke som tar husdjurens bortgång så här hårt?
Jag får väl skit nu, men jag förstår inte hur djur kan bli så viktiga att man reagerar likadant eller nästan hårdare än när människor dör.... de är ju trots allt bara DJUR!
Vi har haft massor med djur hemma och älskat dem, och visst är det jobbigt när de avlider och man gråter lite och så... men inget som man deppar ner sig för direkt.
Men när pappa dog för en månad sen, det var ett dråpslag som jag aldrig vill uppleva igen. 
Ett husdjur blir ju oxå en familjemedlem! Det blir ju en förlust när djuret dör. Jag sörjde massor när min hund hade dött. Man måste få sörja och jag har inte svagt psyke.
Det beror någ på hur man är som person. Fick dåligt samvete när vi tog bort våran hund för att jag inte blev ledsen. Hunden var sjuk och jag hade jätte pyssel me
d henne.
+00uytrbort min häst för några år sen ocg det hade ju blivit som min kille om ni missförstår mig rätt 
Jag var ju i stallet 3-4h varje dag!
All min lediga tid var jag ju i stallet, det var mitt liv.
Så saknade blev ju enorm efetr hästen!
Precis som när man haft ett förhållande och sen gjort slut och känner sig alldeles ensam.
Men sen tog jag ju bort honom för han var halt och då var det ju det bästa.
En familjemedlem avlivar man ju inte/bestämmer själv att den ska dö, utan det är oftast mer tragiskt.
Så jo, jag tycker man kan jämföra det men jag blev mer ledsen över en person, även om det inte skiljer mycket.
Nej, jag älskar förvisso min katt men han är längst ner i rang i vår familj. Skulle inte sörja honom mer än någon människa i min familj.
Har inget med svaga psyken att göra. Har med vad man känner för djuret.
Det har aldrig med vem det är, utan det handlar alltid om vad man själv känner.
En del människor har väldigt speciella relationer till sina djur, de kanske inte har många vänner eller familj och djuret är deras mest älskade. Det måste man ha förståelse för, de måste också få sörja! Sen är det ju ett faktum att djur inte har samma livslängd som människor och då är man ju mer berädd på att det kan hända något. Man kan heller inte fråga ett djur hur de mår om de blir sjuka osv. Jag har haft husdjur som dött och det känns tungt och ledsamt att tänka på det, men det är ändå en del i livets cykel. Jag är även ledsen för att min farmor dog, men hon var gammal och det är också en del av livet. Skulle däremot nån av mina föräldrar eller syskon eller vänner dö i förtid så skulle det vara HEMSKT, det skulle jag nog inte komma över. Men som sagt, nån annan kanske har ett lika starkt band med sitt djur och då måste de få lov att sörja. Allting är relativt.
Det finns potential för ett större och djupare känslomässigt och intellektuellt utbyte med en människa än det finns med ett djur. Ofta blir människan äldre än de flesta husdjuren och tiden kan spela roll. Dessutom identifierar sig människan oftast djupare med männsikor eftersom man i grunden är så lika.
Med detta i åtanke är det inte konstigt att man ser det som självklart att sorgen efter en människan normalt är större.
Fast känslor verkar ju inte alltid vara så rationella..