ni som mist era föräldrar tidigt

min pappa gick bort 28 feb 08 efter en kort tids cancer, vilket känns så oerhört orättvist att han kommer inte få vara med om att bli morfar eller dela andra händelser i mitt ovh mitt systers liv. Men jag måste alltid vara tacksam för att jag kom ned på semester 2 dagar efter han blivit inlagd och både min syster och min mamma samt pappas bästa vän hann ned, så han var inte ensam och vi fick den sista tiden tillsammans, även om han inte var vid medvetande hela tiden.

just det där med att ens förälder inte finns den dagen man själv får barn är det som är bland det jobbigaste just nu, att pappa inte finns när vi får barn, gifter oss eller ens när vi fyller om om ett par veckor.

Man känner sig så lurad, och arg, i alla fall jag, att mina barn aldrig får ha en morfar och min pappa aldrig får chansen att se våra barn, eller dela andra stora händelser i våra liv.

I thailand har de ett talessätt som är ungefär såhär "goda människor dör unga, de som har misskött sig och som måste rätta till sina misstag blir gamla" och de menar att man ska trösta sig med att ens anhöriga har varit en bra människa, men det gör ju inte saknaden mindre.