Vad hade du som förälder gjort, om ditt barn mobbades i skolan?

*puffar'

Hade det inte samtal med skola och föräldrar hjälpt så hade jag polisanmält både skolan och föräldrarna och bytt skola, vilket jag egentligen tycker är fel. Mobbarna är de som borde flytta.

hade inte det hjälpt som du skrivit hade jag bytt skola och flyttat en bit och pratat medmin dotter/son och försökt förklara att de inte var honom/henne det var fel på.

Jag vet att mina föräldrar pratade med lärate,rektor och berörda föräldrar men inget hjälpte. Jag tror att så länge barn inte förstår innebörden utav vad de gör så spelar det ingen roll "att de inte får" Tyvärr är det väl kanske också så att det är inte förrän i vuxen ålder som man förstår vad mobbning kan göra mot en människa.

Jag böt skola och hela mitt liv förändrades.
Jag tror tyvärr att det kanske är många fall är det bästa. För även om de här mobbarna ger sig för att de "inte får" så kommer antagligen det mobbade barnet att vara och känna sig utanför, man kan inte tvinga någon att tycka om en annan. Men jag tycker självklart att det borde vara mobbaren som ska flytta.

Tycker det här är jätteintressant, men måste ställa en fråga. Tycker ju egentligen att det är mobbarna som ska flyttas på, men i de fall där den mobbade bytt skola, brukar det fungera? Eller har man varit så nedtryckt och dålig självkänska att man blivit ensam ändå? Läste att det funkade för dig iallafall Naijna, skönt

hej min 7 åriga dotter har blivit mobbad i skolan jag har varit på dem som en hök lärarna har haft möte med föräldrarna och nu har de gjort en mobbing anmälan på dessa barn de tog tid men föräldrarna har allid rätt att prata med skolstyrelsen.jag har bra lärare till mina barn så när jag blir arg vet de att nu har det gått för långt.ge dig inte det finns vägar du skall inte behöva byta skola då söker dessa barn ett nytt barn att mobba lös problemen i stället för fly är min åsikt och jag har pratat mycket med min flicka och hon vet att att det kommer bli bra till slut.

Min son blev mobbad redan på dagis. Då försökte vi lösa det, tillsammans med personal, senare resurspersonal, barnpsykolog... Konstigt nog verkade alla ha inställningen att det var min son det var fel på, att han måste bli annorlunda för att de andra ska vilja leka med honom. Inte uttalat men man kände av den attityden.

Efter ett år fick vi en annan dagisplats och allt var helt annorlunda. Han fick kompisar direkt och kommer jättebra överens med alla barn på dagiset och det fungerar jättebra. Men, han hade i stort sett inget självförtroende kvar och detta har tagit oerhört lång tid att bygga upp. Det tog åtminstone ett år innan han började påminna om den glada goa kille han var innan han började på dagiset där han blev mobbad och utfryst.

Skulle han bli mobbad igen, nu när han ska börja skolan skulle jag absolut inte reagera som sist. Jag var så långsam, förebrår mig själv för det ibland. Jag skulle inte försöka lösa det på plats, har nån nånsin hört talas om att det har fungerat för någon? Jag har inte det i alla fall. Tror att det är ett symptom på att det är nått allvarligt fel på skolan och personalen om där förekommer mobbing. Jag skulle inte låta min son gå dit igen och jag skulle kräva att få byta skola omedelbart.

Mobbning är inte ett normalt beteende hos barn och det uppstår inte i en miljö som präglas av kärlek, omtanke och öppenhet. En sån miljö som jag vill att min son ska vistas i om dagarna när jag måste jobba.

Jag hade gjort om min morsa gjorde när ingen si skolan regerade när pojken inte stade mobbad mig.

Efter otala samtal med pojkens föräldrar, med rekotrn + läraren. Så tröttnade morsan och rtt till.

"Gör ni inget åt det här kommer jag själv att vrida öronen av pojken och tvinga han att sluta"(hon e annars lugnet själv, så att hon ens höjde rösten var ett morakel)....oki hon hotade morsan,pojekn och skolan. Kankse kan påpeka de få gåger i sitt li då hon varit rasande så blir hennes ögon svarta, så folk brykar lyda då. Men efter det vart det en himla fart! Både rekotrn, pojekn, läraren och föräldrarna avart liak flrskräckta alalihopa och försökte lugan min mamam. Då hade jag arit mobbad i 7 år när min mamma tröttnade. Så tålamofd had ehon.Pojken pratdes det en MASSA med från föräldrars sida + rektorn + läraren.
HAn fick veta att jag skrev ner allt i min veckobok i skolan så allt fick läraren + rektorn reda påd et och läraren hade ett vakande öga på han.

Skulle mian barn bli modbbade på dagis eller skolan sen skulel jag regaera likadant. Till en börjanskulel jag sförska prata med fröknarna + rektorn + föräldrarna. Men skulel inte det hjälpa så skulel jag faktiskt oxå höja rösten och ta till hot.

FIck höra i våras att barnen skrattade åt min dotter, för att henens strumpbyxor åker ner hela tiden över rumpan och vissade rumpranden. Jag köper en strl större för att det inte ska hända, men änåd e alal byxor korta vid rumpan. Fröknarna berättade och bad migköpa större byxor. (ska man behöav köpa strl 116 om de har 98 i vanliga fall fr att rumpan blöjan ska få plats?) JAg a inget, utn rykte till. Men jag såg verkliegn svart då. Hade god lust att fråga vilken idiot til unge som hade skrattat åt min dotte(och sen gått fram til den ungen och läxt upp han och skällt ut han till han grät....det var dte ja kände för just då) stt hon började gråta. Att höra att ens barn gråter för att nån säger nåt elakt til en gjorde verkligen ont i mitt hjärta. För kom ihåg hur jag själ mådde unde dessa 9 år i skolan. Men jag tog ett lungt andetag och förklarad att jaöpte strumpbyxor strre för att blöjan skule f plats redan. Benen ska inet sitat som korvskinn. MEn hon märkte väl på mitt kroppsspåk att ja g tog ila vid mig. För höl barnen hemma 1 veca efteråt. Vilel int lämna dem till dagis.

Men sen dss ahr de inte hänt.