Vilka skäl TROR ni att folk har för att inte välja adoption?

Fast statistiken säger ju inget om just DINA chanser att bli gravid med IVF! Det är vad jag vill ha fram. Om 30 par före er misslyckats så har ni ingen garanti att ni klarar det, för att ni faller inom de 70%. Jag har noll koll på siffrorna, jag bryr mig inte. Jag gillade inte oddsen och kan inte riktigt förstå hur man kan hålla på med försök efter försök, med de här siffrorna som morot. Man får gärna göra det för min del men det känns konstigt att man räknar in sig i statistik där förutsättningarna för att lyckas är så olika.

Men Angla, jag går inte åt IVF, jag går åt att många hänger upp sig på statistik. Ett långt stycke längre bak i tråden handlade om statistik och man käbblade fram och tillbaka om detta. Helt sanslöst. För mig får man göra hur många IVF och allt vad det heter som man vill men det är för mig helt obegripligt att man gör det för att det är så goda chanser enligt statistiken.

Fniss, jag kände att jaja, vi hade utr i kärlek så vi har säkert otur i det här, det här vill jag INTE chansa på. Sedan hade vi tur i adoption och fick världens underbaraste unge så det är ju inte så konstigt att vi inte känner den där sorgen folk pratar om.

Jag tycker absolut att man ska ta tid på sig när det gäller sådant här om det inte känns 100%-igt rätt. Och då menar jag både IVF och adoption. Jag tycker att jag "ofta" läser om tjejer som inte vill fortsätta med IVF men gör det för att deras partner inte är redo att adoptera (det finns säkert det motsatta också). Jag tycker det är lika illa att göra IVF när man inte riktigt vill som att adoptera. Om man alltid längtat efter att vara gravid förstår jag att det är svårare att släppa det men ändå, graviditeten är ju en liten milimeter av föräldraskapet i det stora hela. Det är barn vi alla vill ha liksom. Det är väl så jag tänker när jag inte riktigt förstår varför man inte kan tänka sig adoptera.

Nej, inte otänkbart men för mig oförståbart. Faktiskt. Då är det väl inte barn man vill ha liksom? Inte leva MED barn. Utan man vill ha något man har vissa förväntningar på. Och tänk om det stackars barnet inte är likt dig och din partner på enda punkt (är själv inte lik mina föräldrar trots att jag är deras biologiska dotter). Och tänk om du föder ett barn och det sker en förväxling på bb?
Jag tror att majoriteten av oss älskar det barn vi får, hur det än kommer till oss, vems gener det än bär. Och de som inte gör det har andra issues som gör att de inte är kapabla att älska ett barn, inget barn.

Se mitt svar ovan. Jag respekterar att en del hellre är barnlösa en adopterar. Men jag förstår det inte.

Jag tycker verkligen inte vi attackerar, om det var mig du syftade på. Tråden handlar om varför man tror att en del inte adopterar. Det har många svarat på och en hel del har också svarat på varför de inte gör det.
Hur man skaffar barn är helt valfritt men som adoptivförälder är det inte längre privat. Var du än går kommer folk att kommentera det och på många ofina sätt uttrycka att ditt barn inte är jämnställt med ett biologiskt. För mig är det ofattbart. På samma sätt som jag inte kan fatta hur man kan välja att leva utan barn hellre än att adoptera. Man går ju miste om så mycket!!! Men jag attackerar ingen. Jag bara diskuterar, vilket ju faktiskt är syftet med FL.

Jo, eftersom det är skojigare att ha sex än att ansöka om adoption förstår jag helt och hållet att man tumlar runt i sängen för att få barn, det gjorde vi med. Det är ju rätt mycket billigare dessutom. Däremot är ju inte alltid IVF billigare än adoption men det har jag också förståelse för. Om man söker läkare för en fertilitetsutredning blir man uppmuntrad att göra IVF. Man får positiv statistik presenterad och de flesta vill tro den. Få får tips om adoption i det läget och känner man då ingen som adopterat så är det inte så lätt att styra in på det, jag förstår det. Och respekterar det. Alla får göra precis som de vill. Men jag kommer aldrig förstå att man, om man har möjlighet att adoptera, väljer att hellre leva barnlös. Jag är adoptivmamma, självklart kan jag inte förstå det valet. Men jag dömer ingen.

Ja, och det är ju jättetråkigt, helt klart. Men han är EN person och väldigt många barn har ju mått dåligt hos sina biologiska föräldrar men inte slutar folk att föda barn för det. Alla är individer och återigen, att föra statistik över hur många adopterade som mår dåligt blir också konstigt då de adopterats bort av olika orsaker, från olika länder, vid olika åldrar och av olika adoptivföräldrar till platser och omgivningar som är olika öppna för människor av annat urprung.

Fru hemlig, det vi debatterat är hur man kan tycka att IVF-statistik är pålitlig när den baseras på en massa människor med helt olika förutsättningar.

Först av allt så har vi ju tidigare slagit fast att adoption inte alls är sista utvägen för alla. På sättet du uttrycker det ovan tycker jag faktiskt att det känns som om du tycker att adoptivbarn är mindre värde, de ska vara glada att de får föräldrar och då spelar det ingen roll vilka föräldrar de får.
Jag beundrar Isis som orkar argumentera EMOT att hon själv ska få adoptera i den här tråden, självklart är det fruktansvärt tråkigt för den som inte kan få biologiska barn och som av olika orsaker inte kan adoptera fast de vill. MEN, dessa barn har redan mist en uppsättning föräldrar. Har man en sjukdom som påverkar ens föräldraförmåga eller som riskerar att förkorta ens liv så tycker jag faktiskt inte att man ska få adoptera. Och det spelar ingen roll vad du och jag tycker för den delen, det finns nationella riktlinjer för detta.
Det kan ju vara så att om man har en mild grad av aspergers så kan man om man kämpar tillräckligt mycket kanske få till en hemutredning och ett positivt utslag i nämden. Men sedan gäller det att hitta ett land som tar emot ansökan och det tror jag blir svårt.
Egentligen är det simpelt; tänkt dig att du själv av någon anledning skulle tvingas adoptera bort ditt barn, skulle du vilja att personen som blev den nya mamman hade en sjukdom eller inte? Hade prickar i brottsregistret eller inte? Ordnad ekonomi eller inte? Sunda kost och levnadsvanor eller inte? Och så vidare. Jag tycker det är lätt att förstå både svenska hemutredares och ländernas krav.