En fråga till alla förlossningsrädda (första barnet)

I ena sekunden är jag lugn, i andra skräckslagen. Är i v29 så det hinner nog pendla rätt mycket till..
Jag tror rädslan grundar sig i just det, att det är något som man inte har en aning om hur det ska vara, hur det kommer kännas. Man kan inte stoppa det, inte kontrollera det.

Det jag läst och hört har skrämt skiten ur mig, men jag är ändå fast besluten om att "föda vanligt". Så nu försöker jag att inte läsa eller höra någonting, utom som mest "saklig, konkret" information (som även den gör mig rädd).

Elphaba: Jo jag håller med dig helt om att man säkert är rädd för att man inte vet hur det kommer bli. För mig var inställningen jätteviktig, jag var aldrig så rädd och stressade inte upp mig och hade en jättebra första förlossning. Nu med andra är jag inte heller rädd, man vet ju vad det går ut på.

Det är väl många saker man kan vara rädd för utan att först ha varit med om det.
Tror de flesta är mer eller mindre rädda inför förlossning.

En annan sak är fobi.

I mitt eget fall började nog min fobi då min skola när jag var 12 år gammal tog med oss för att titta på förlossningsfilm.

Jag var fortfarande väldigt mycket barn, när jag var 12 år, och var inte alls redo eller stor nog för det vi fick se med skrik och blod och närbilder när barnet trängde ut. Jag blev helt traumatiserad.

Även i dag som välfungerande vuxen, klarar jag ej av förlossningsscener på film eller i en bok. Bäddrar snabbt vidare eller om jag sitter på bio, håller för öron och blundar.

Att kunskap är vägen till mindre rädsla stämmer säkert, men när jag försöker läsa om ämnet, mår jag bara ännu sämre och kastar sedan ifrån mig boken.

På andra plan är jag som sagt helt välfungerande och har inte några psykiska besvär. ibland blir man så sårad av de här på FL som dömer ut förlossningsrädda och menar att minsann inte är mogen att bli mamma om man inte vågar föda vaginalt.

jag är övertygad om att jag skulle bli en jättebra och trygg mamma även om det slutar med kejsarsnitt för min del.

Tyvärr är det alldeles för lätt att döma.

Vet inte om jag ska kalla det rädsla direkt. Mera oro kanske?
Min oro grundar sig i att det faktiskt kan gå fel på många sätt vid förlossningen.
För min egen del är jag inte orolig. Jag är stark som en oxe.
Men vad om något händer med min underbara bebis när det är dags att komma ut? Om det blir syrebrist eller någonting annat som påverkar att barnet blir skadat eller inte klarar sig?
Det är jag väldigt orolig för.

/E

Vilka dömer ut förlossningsrädda? Vad är det för bessewissiga personer? Usch! Det har väl inget med att göra om man är mogen att bli mamma eller inte, om man inte vill föda vaginalt?? Jag tror att barnet ger blanka fan i hur det kommer ut och det gör jag också om jag ska vara ärlig. Det är faktiskt år 2008 och det finns andra alternativ.
Själv är jag livrädd och jag kan för mitt liv inte förstå mig på de som ska föda helt utan smärtlindring, man måste ju vara näst intill galen om man vill föda utan EDA!

varför skulle man va galen om man vill föda utan EDA?? jag ska klara mig på så lite som möjligt har jag bestämt...helst bara lustgas... och annars tar jag efter behov och ställer inte in mig från början att jag ska ha allt...

dessutom tycker jag att har man blivit gravid så får man ju va beredd på maximal smärta o sånt....det visste jag när jag blev gravid iallafall....man kan ju inte gå o tänka att ett kejsarsnitt ska va en utväg...och jag förstår inte hur vissa kan tro att ett snitt skulle va bättre iheller...då vet man inte riktigt va det handlar om tror jag...

nää har man blivit gravid o gett sig in på det får man ta smärtan också.. det tillhör....

men så tycker jag... (första barnet)

buffybus: Så är min inställning också, både med första barnet som redan är fött, och andra som ligger i magen.

Däremot dömer jag inte ut någon som ÄR rädd, det måste vara jättejobbigt. Ville mest bara höra vad det grundat sig i.

Jag kan förstå att man är lite rädd för nått som man inte har gått igenomnångång samma dom som har haft en väldigt svår förlossning innan, Jag själv var nog lite mer räddmed andra barnet än första eftersom jag visste vad som skulle hända men inte alls att det hindrade mig nått jag tog det som det kom.
Men att man är galen när man inte väljer EDA kan jag inte hålla med om jag har fött båda mina pojkar utan smärtlindring åå inte känner jag att jag behövde någånn heller gick så bra ändå.