En fråga till alla förlossningsrädda (första barnet)

Jag känner också den där oron om något ska gå snett med barnet, syrebrist eller att hjärtat inte orkar med påfrestningen eller något annat som man själv inte styr över. Man är ju så utelämnad till barnmorskor och läkare och deras kompetens och förmåga att bedöma situationen. Själva smärtan har jag inte ens funderat över, den är jag liksom inte rädd för. Är iofs bara i v. 22 så det hinner säkert hända en del innan dess.

Men det absolut läskigaste för mig är tanken på kejsarsnitt, för mig känns det mycket mer skrämmande än en vaginal förlossning. Ett planerat kejsarsnitt skulle jag nog kunna hantera hyfsat bra, om jag förstod skälen till att det var enda/bästa alternativet. Men ett akutsnitt skulle jag (tor jag) bli väldigt traumatiserad av, verkligen en situation där man har noll koll och inga möjligheter att påverka situationen.

Inatt drömde jag en hemsk mardröm om att det blev kejsarsnitt. Jag bara låg på en brits och någon började ge mig lokalbedövning utan att tala om vad som skulle hända. Plötsligt stod de där med skalpeller och skulle börja skära. Det läskiga var inte skärandet i sig utan att jag inte fått veta något.

Precis så känner jag i verkligheten också. Jag tror säkert jag kan bli helt förtvivlad och kanske panikslagen under en vaginal förlossning också, men då är det i alla fall jag själv som får göra jobbet, med hjälp av kunnig personal. Smärtan är inget jag oroar mig för, tänker att den följer med på köpet och med största sannolikhet så överträffas den enormt mycket av det fantastiska barnet man föder fram.

Mera otäckt då med komplikationer och besvär som inte går över, men det är ju liksom inget man kan kontrollera ändå, så det får man väl hantera om det dyker upp. Allra viktigast för mig är att barnet kommer ut och mår så bra som möjligt.

skulle det vara så fruktansvärt att föda barn skulle nog ingen skaffa fler än ett. jag var livrädd inför min första förlossning, vaknade mitt i natten och bet på naglarna. Jag bläddrade som en galning i böcker och förfärades över alla plågade ansikten på förlossnings bilderna. Nu väntar jag tvillingar och sover lungt om nätterna. Jag är inte orolig för förlossningssmärtan längre. Förvridna ansikten är för mig mer förknippat med hur jobbigt det är att föda, än med smärta.

Jag tror att den mesta rädslan grundar sig i det man inte vet. Man vet inte hur det känns, hur ont det gör, hur en förlossningssal ser ut etc. Nödvändiga och mindre nödvändiga rädslor och funderingar.
Jag tror att man ska se på sin förlossning med ett öppet sinne. Det ligger ingen prestige i att ha ont och kanske bli ängslig på vägen. Många klarar sig bra utan bedövning, medan jag tror att det är viktig och nödvändig för andra.

Lycka till alla med bebismagar!

jag är nu gravid med andra barnet.. och det är nu jag känner av förlossningsrädslan. (eller vad man nu ska kalla det) har pratat mycket om det här med min barnmorska.. stor hjälp men ska få mer.. jag hade ingen bedövning med mitt fösta barn vet inte hur jag ska göra denna gång. vill helst inte vara med känns det just nu. 

Man kan väl bli en bra mamma fast man inte vill ha smärtan? Jag är ingen självplågare, och håller med Grönögat...eller nej, jag tycker inte de som inte tar EDA är galna, de har väl någon sådan stark gen och endel kvinnor ser nog smärtan som en utmaning...som ett maratonlopp: Hur mycket skall jag klara/orka? Som en sådan där duktighetsgrej, och då är det ju kul att "tävla" om hur mycket man orkar utstå...man kan tävla med sig själv på något vis. Det är nog en ganska bra inställning. att se det som en utmaning..

men att slappna av när man har ont? Hur klarar man det? Då behöver jag nervlugnande...det är nog faktiskt snarare det jag behöver än smärtstillande, för jag blir så rädd o tror att jag ska dö så fort jag får ont...Kanske lustgasen blir räddningen...hur mycket får man ta?

Folk som fött som säger de ska ha snitt nästa gång för det gjorde för ont, till exempel.

Självklart är det naturligt att man nån gång tänker och oroar sig för barnet, det hör ju till en graviditet. Men när man väl är där på förlossningen är de tankarna som bortblåsta, då har man annat att tänka på Vill passa på att önska alla ett stort lycka till som ska föda barn

Känner lilte som Sajja87, det är nu med andra barnet som jag känner lite förlossningsrädsla. Nu vet man ju hur j*la ont det gör.
Nog för att jag förstod att det skulle göra ont med första men att det skulle vara så överjävligt trodde jag inte.

Använde mig bara av lustgasen eftersom allt gick så fort, var helt öppen när jag kom in och 40 min senare var Samuel ute. Tackar högre makter för att jag fick en så snabb förlossning och slapp ligga och krysta i evigheter.

Nu när jag bara har en v kvar till BF längtar jag till förlossningen och efter min bebis men för en dryg månad sen kände jag ganska mycket ångest inför det som ska komma. Tänkte ett tag tankar som att "hoppas hon ligger i säte så jag får kejsarsnitt". Men jag känner mig inte så rädd att jag skulle be om kejsarsnitt, klarade det ju förra gången så det går säkert bra den här gången också.

Men vad jag vill säga är jag har full förståelse till de som väljer kejsarsnitt för att de är rädda.

Antar att du genom att läsa en del inlägg bara på denna sida fått svar på vilka som dömer ut förlossningsrädda.
I såna här trådar brukar det finnas väldigt lite förståelse och de flesta inlägg brukar vara väldigt hårda och med kommentarer om att man är egoistisk, okunnig, omogen, inte redo att ta hand om ett barn och att man rent generellt skulle gett fan i att bli gravid överhuvudtaget.
De flesta verkar tycka att om man har en fobi för att föda så får man vackert leva barnlös och dö ensam.
Sån är tyvärr attityden. Personligen så kan jag tycka att okunnigheten finns hos de som uttrycker sig på detta vis eftersom de uppenbarligen inte förstår vad det handlar om och skillnaden mellan normal rädsla och fobi.
Jag kan hantera dessa hatiska kommentarer, men andra stackare som kanske redan känner sig som dåliga människor kanske tar åt sig och kanske tror på att de är värdelösa och därmed väljer bort barn och kanske förstör sina liv.
Genrellt sett har jag aldrig sett så mycket fördömande av andra människor och kommentarer som endast är menade att vara elaka och att såra, om andra människors val och olikheter oavsett vad det gäller, än här på FL, och DET är verkligen skrämmande med tanke på att de flesta här är föräldrar, mammor som ska uppfostra nästa generation till bra människor.

Jag är inte rädd inför själva förlossningen, utan jag är rädd för att få gå över tiden. Bor i Göteborg och här kan man få gå 20 dagar över tiden. En jag känner fick gå så länge över tiden och hennes barn dog i magen pga att moderkakan slutade att fungera. Ett annars helt friskt barn dog i onödan. Ytterligare en sak som gör att jag känner rädsla över att behöva gå över tiden är att jag har fått BF flyttat 9 dagar av UL. Det kan i värsta fall göra att jag får gå över 29 dagar över tiden. Jag testade + med CB digital samma vecka som jag i så fall skulle blivit gravid (Om man utgår från BF från UL).

Jag håller med Stora gosan. Smärtan är en sak - avslappningen en annan.

Varför känner jag obehag inför förlossniningen?
- Maktlösheten /Utsattheten (otäckt att inte ha någon kontroll)
- Smärtan (hur ont gör det?)
- Avslappning (kan jag behålla lugnet/fokus?)
- Ovissheten (vad är det som väntar?)
- Alla skräckhistorien (från omgivning, filmer m.m)

man kan ju dö vid en förlossning om blodkärlen brister å det är inte säkert att det märks innan d är försent

Jag är rädd för smärtan, och för att det ska hända något med mig eller barnet, men jag försöker och inte tänka på det för då skulle jag bli knäpp om jag gick och tänkte så hela tiden.

Jag var inte rädd med första. Nu med månader av komplikationer efter min förlossning så är jag livrädd inför att gå igenom en förlossning igen... Jag vet att jag till 100% kommer att få samma problem igen.. Känns inte direkt skitkul det inte.

Min BM sa att jag var garanterad kejsarsnitt nästa gång.. men det känns inte heller som en lösning..

Tror det är för mig allafall många faktorer som gör att jag är livrädd för förlossning ca 6 veckor bort. Först det att man aldrig har varit med om en förlossning man vet med andra ord inte vad som händer, fast man har läst och läst om de olika stadierna. När jag tappar kontrollen blir jag otroligt rädd, man vet inte vad som händer då är det med smärta kommer man klara den, spricker man finns det något sätt att undvika det?

Så jag hoppas att mitt sista samtal hos aurorabarnmorska kan ta bort min rädsla så att jag kan njuta lite mer för det är ändå något underbart som kommer av detta.

Visst kan man dö vid en förlossning. Men du kan dö hemma i din säng också. Det är flera tusen gånger farligare att åka bil än att föda barn, men hur ofta är vi skräckslagna av att se en volvo?

Jag betraktar mig inte som förlossningsrädd (väntar första barnet i mars) men det är klart att kontrollförlusten och utlämnandet till barnmorskornas och läkarnas kompentens är läskig. Att oroa sig för om barnet är friskt eller inte är ju helt normalt. De säger att ett friskt barn klarar av en förlossning. Problemet är de barn som redan är sköra. Men de vet vi ju inte vilka de är. Vi vet ju faktiskt inte om barnet i magen är friskt eller ej, men vi får reda på det i samband med förlossningen. På det sättet är det ju läskigt med förlossningen, sanningens ögonblick, vem är det som bott därinne i nio månader.

Lycka till alla!

Ni som säger att ni inte kommer att ha kontroll över förlossningen.. Man har faktiskt väldigt bra kontroll. Barnet och du kontrolleras ständigt med olika apparater och det registreras DIREKT om det är så att barnet inte skulle må bra i magen.

Man ligger ju inte där och är helt borta.. Man kan ju fortfarande tänka och känna vad det är som händer. Smärtan kan kännas otäck men den är överkomlig och den går över i samma sekund som barnet är ute.

Däremot kan man ju aldrig förutspå vad för sorts komplikationer som kan inträffa.. Men om man säger såhär... det mesta går att fixa idag.. Kanske inte allt lika smidigt..men det mesta.

Man ska ha väldig otur om man får ovanligt ont och spricker så att man får långvariga komplikationer av det. (långvariga = månader.)

Jag tror att om man vet varför man är rädd så är det relativt enkelt att "bota". Själv var jag jätterädd första gången, men jag visste inte varför. Jag har rädd för hela grejen, men kunde inte sätta ord på vad det var. Kunde inte ens tänka på förlossningen utan att bli vimmelkantig. Det är ju det halva Aurora-konceptet går ut på, att komma fram till orsaken till rädslan för att kunna bearbeta den. Och det spelar ingen roll att man rent förnuftsmässigt vet det där om att "kvinnor har fött barn i alla tider" och "kroppen vet själv vad den ska göra" och allt annat bla bla bla. Precis som folk som är vettskrämda för spindlar VET att dom inte kommer att dö om dom rör vid en spindel, dom är i alla fall jätterädda.