Oj, NU fick jag panik..

Här känner jag verkligen igen mig. Ska föda om en vecka ungefär och får mer och mer panik för varje dag. Jag är gått hela graviditeten och liksom skjutit upp all ångest och nu när det är så nära så kommer skräcken som en brev på posten! Förlossningen tror jag nog att man fixar vare sig man vill eller inte men sen är man förälder och har hand om en liten bebis!!! Ihhhh!!!! så stort! "Föräldrarskapspaniken" var ett bra ord. Har kännt mig ganska ensam om att faktiskt vara rädd för den biten (eller inte riktigt hittat vad det är jag är rädd för). Men vi fixar det! Klart att man är rädd och det är nog även väldigt sunt, till en viss grad.
Till när är du beräknad TS?

Jag är nog mest rädd för det oåterkalleliga. Nu har jag snart min bebis och det är för alltid. Kommer jag att klara av att vara mamma? Är jag en bra förebild? Tänk om jag har svårt att knyta an till mitt barn? Osv. Allt blir plötsligt så allvarligt... fast jag tror det är lite rampfeber. Jag har iofs tänkt mycket på det under hela graviditeten men ändå lyckats att trycka undan ångesten ganska bra. Jag tycker också att det är otroligt spännande men jag önskar att jag inte var så förbaskat rädd nu så här i slutet när jag borde känna mig stark och modig. Fast styrkan kommer kanske när man ligger där på BB och tiden efteråt kan man nog inte sätta sig in i ändå. Förmodligen är det bara att hänga med, skulle man sen känna att det känns jobbigt så finns det väldigt bra hjälp att få. Så är det nog även på Island.

Man hör så mycket om förlossningsrädsla men nästan ingen som pratar om " föräldraskapsrädsla". Det borde ju vara ganska vanligt?!
Jag är beräknade till den 16 jan, så vi kanske föder samma dag!