Nu får det vara nog!!!

Alltså det barn man väl fött är det väl klart att man fäster sig vid, vilken sjukom eller kromosomfel det än har.

Det jag tror Murloc menar är att om man i ett tidigt stadium (innan man ens vet vem som ligger i magen) kunde välja mellan en frisk dotter eller en med exempelvis DS, så hade hon valt ett friskt, för sin egen eller barnets skull, om jag fattat det rätt.
I hennes fall handlar det ju om ett foster hon inte känner än, eller har några djupare känslor för.

Andra människor bryr sig inte så mycket om FVP eller fosterdiagnostik och tar chansen. De kommer förmodligen att älska det barn lika mycket som kommer ut oavsett DS eller ej.

Jag har läst att DS barn förstår efter ett tag att de inte är som alla andra, och att de gör vissa väldigt ledsna. Stämmer det?

Självklart är ALLA människor lika mycket värda, och självklart ställer DS till det för de barn som drabbats av det eller dess följdsjukdomar? Handen på hjärtat skulle du DS förälder inte önska ditt barn fri från sitt DS om det gick att göra som i ett trollslag? Nu menar jag inte för din skull som förälder utan för barnets skull?

Om jag hade haft ett barn med DS så hade jag absolut önskat att det skulle finnas en mirakelmedecin/kur/operation för honom/ henne. Det hade jag gjort ovsett vilken åkomma/sjukdom/defekt/avvikelse mitt barn fått. Detta hänger inte på något sätt samman med hur mycket jag älskar mitt barn. Av ren kärlek önskar jag mitt barn ett så bra liv som möjligt.

Jag förstår hur du menar. Jag tror det är enkelt för mig att sitta och tycka och tro, som inte har ett DS barn. Borde nog inte skrivit i denna tråd, vill inte att någon ska ta illa upp. :/

Amen!

"rätten till abort och att man är lycklig som DS-mamma ser inte jag som någon motsägelse."