Varför blir man sårad av tanken på att ANDRA inte vill ha ett DS-barn? Det är ju faktiskt ingen som påstått att ni, DS-föräldrar, måste se på saken på samma sätt. Men jag skulle inte vilja ha ett barn med DS, och det säger jag inte för att såra någon utan för att det är så det är.
Ja. Jag tror att de DS-föräldrar som skriver så och dessutom svänger sig med ord som "häxjakt" känner sig träffade och gör antagandet att vi inte tycker att deras barn är lika mycket värda som andra. De flyttar alltså fokus från sakfrågan (kan man tänka sig att ta hand om ett barn med DS, som dessutom ofta medför komplikationer på inre organ samt det faktum att man aldrig riktigt vet hur långt barnet kommer i utvecklingen) till att gälla dem själva. Navelskåderi, okunskap och trångsynthet, anser jag.
Svarar på en gång på de inlägg jag förmodligen KOMMER få om att det är jag som är trångsynt som skulle ta bort ett barn med DS;
Jag anser inte att jag är trångsynt för att jag inte vill sätta mig i den situationen, och jag har full förståelse för att man väljer att behålla ett DS-barn. Men jag vill inte själv ha ett DS-barn.
Jag har själv ett diabetesbarn och anser att parallellen mellan DS och diabetes är väl grav. En diabetiker liksom en homosexuell har fulla förutsättningar att leva ett liv med samma förutsättningar som vi andra, vilket inte alla personer med DS har. Det är inget inkonsekvent i att anse att det är skillnad på diabetes och en utvecklingsstörning.
Naturligtvis är det utvecklingsstörningen som spökar framför allt. I vilket fall skulle det för mig vara mycket "värre" att få ett barn med DS än ett barn med diabetes.
Och jag skulle köpa resonemanget som du för, att föräldrar skulle kunna avböja ett barns ankomst för att det har diabetes. Det är ett tufft liv att ha hand om en diabetiker just för att undvika de komplikationer du nämner. Dock är skillnaden att diabetikern lär sig relativt snabbt att själv hantera sin sjukdom, medan en person med DS kanske aldrig kommer så långt för att den saknar de förmågorna rent mentalt.
"kanske aldrig" skrev jag, eftersom det aldrig går att förutsäga hur långt en individ med DS kommer att komma i utvecklingen. Naturligtvis kan man öva upp funktionella begåvningar genom träning, men den logiska begåvningen, intellektet, går aldrig att öva upp, är man född med ett begåvningshandikapp så finns gränser för hur långt man kommer (vilket även "normala" människor har, naturligtvis, men våra gränser ger utrymme för fler möjligheter än hos personer med exempelvis DS).
Nej, då får du nog ta och se över historiken lite. Idag satsas mycket mer på habilitering av handikappade personer än vad det tidigare gjordes, därför har man också kommit fram till att man kan utveckla personernas funktionella begåvningar långt mer än vad man trott tidigare. Intellektet kan du fortfarande inte göra någonting åt, alltså de inbyggda gränser som finns, detta är ju biologiska förutsättningar en person har med sig från början.
Och naturligtvis menar jag inte att ALLA DS-personer har mycket grava intellektuellea funktionsnedsättningar, men de finns.
Hur som haver, jag tror att vi har hoppat av den röda tråden här. Vad jag ville från början var att säga att man inte vinner något på att sitta och tycka synd om sig själv (som TS) för att andra gör sina egna val i livet. Ta hand om era DS-barn och var glada över de val ni gjort - men det innebär inte att alla människor måste göra samma val.