Ni som har förlossningsrädsla..

Är inte gravid nu,var tänkt från början att det skulle vara ca två år mellan barnen,men eftersom sonens födelse utlöste min förlossningsrädsla har vi fått lägga planerna för syskon på hyllan ett tag.

Vad jag är rädd för?Först och främst att det ska bli likadant som med sonens förlossning,att det ska gå lika snabbt och vara lika intensivt,utan några vilopauser som vid en "normal" förlossning,smärtan som var så stark och intensiv att jag kräkte oavbrutet och vid vissa stunder var okontaktbar,att jag ska spricka väldigt mycket igen,att det ska sluta med yttre press och att bm blir tvungen att slita ut barnet.Att inte hinna med någon bedövning alls.Hela upplevelsen egentligen.Förlossningen var även en skrämmande upplevelse för min sambo,som inget kunde göra,bara se mig ha dödsångest.

Överv'ger starkt ett planerat snitt den dagen jag får mod att bli gravid igen.

Jag är mest rädd för att få panik och fullständigt tappa kontrollen. Att hela upplevelsen ska bli traumatisk och svår att komma över. Usch...

Jag är LIVRÄDD. Nu planerar jag inga barn på kanske tio år men har redan ångest. Såpass att jag absolut inte kan tänka mej att skaffa barn om jag inte får snitt.

jag är rädd för allt, allt blod, att kissa/bajsa på mej, att spricka, att bli klippt, att få ont osv. Tycker hela situationen är förnedrande och vidrig.

Nålar, snitt. Lyckades klara mig med lustgas enbart då andra barnet föddes i april (första katastrofsnittades, men då var jag inte närvarande.) I maj är det dags igen. Jag spricker gärna på längden och tvären, bara de lovar att lägga undan kniven och nålarna!

Jag e rädd för en massa saker men mest så är d min skräck för gynundersökningar som sätter stopp på allt.. möjligheten o kunna föda vanligt.. min rädsla är att inte bli trodd. ingen trodde på mig att ja va så rädd som ja va så ingen gjorde nått. fick ingen o prata med.. så 3 veckor innan bf så fick ja komma te sjh o då bestämdes d att ja skulle få ett snitt..
samma vecka. måndagen fick ja reda på o på fredag blev d av. D gick för fort. Ingen brydde sig..

Men som whisperer skrev.. hela situationen känns förnedrande o vidrig.. ja känner lite så. kan inte me o ligga o föda barn o hela personalkåren ska stå o titta på mig o heja på ungefär..

Så ja får se hur d blir den här graviditetn.. om ja får ån hjälp..

vad man är rädd för?, för mig är det nog smärtan. och att det skulle dra ut på tiden igen. jag har ju ett barn och har inga planer än på en till pga förlossnings rädsla efter min första förlossning.

Jag är rädd för att behöva bli igångsatt, är på BF +14 idag samt för att mitt barn är stort och vad det kan orsaka under förlossningen...hua...

Vad är man inte rädd för? ;)
För mig är det smärta i kombination med rädsla över att något komplicerat ska inträffa som gör att jag exempelvis blir fråntagen tryggheten från min sambo och bara ivägkörd för ex. snitt eller att bebisen börjar må dåligt under utdrivningsskedet.
Jag är orolig för att känna döds och panikångest då jag inte kommer att kunna kontrollera situationen. Jag är rädd för att bli klippt, sydd, för att bebisen ska dras ut med sugklocka osv osv.
Går in i vecka 30 i morgon och försöker verkligen påverka mitt psyke genom att tänka att jag inte kommer att kunna kontrollera det som händer under min förlossning och att jag ska förlita mig på att min kropp vet vad den ska göra.
Ska gå både profylaxkurs och förlossningsförberedelse i januari och hoppas innerligt att det kommer stärka min tro på mig själv och min kropp. Det är bara att acceptera att man inte kommer att kunna påverka det som sker.

för att det gör så himla ont.... har fött två barn och det gör ju så fruktansvärt ont och nu är jag rädd...man får ju egentligen ingen riktig hjälp, utan man måste ta sig igenom det.

Det jag är rädd för är att det ska göra så ont och att man ska skadas så mycket att förlossningen blir livsfarlig. Min mamma förlorade jättemycket blod när jag kom och läkarna började t.o.m tala om vem de skulle rädda, mamma eller mig? Så det är en rädsla jag har.

jag e mset rädd för smärtan