Kan ni ge mig lite hopp?

Jag kunde inte skriva i din gästbok, men har också förlorat ett barn förra året och fick den 18 oktober en liten grabb i v28+3 efter tio dagars sängläge. Det har gått jättebra och vi åker imorgon hem till vårt lilla lokala sjukhus där de sista medicinerna ska sättas ut. Vi har legat i Umeå på Barn 4 och nu på Avd 56 i Sunderbyn, otroligt duktig personal på båda ställena! Jag vet att flera barn i Umeå vägde mindre än din son, men det är inte bara vikt och storlek som avgör, utan det är otroligt individuellt hur starka barnen är och vilka komplikationer som tillstöter.

Det är viss risk för komplikationer med cerklage. Barnen är ju fullgångna i vecka 38+0, så man tar bort dem en eller ett par veckor före fullgången tid för att minska riskerna för infektion, blödningar, starka förvärkar osv.. Det hjälper till en viss tid, men sedan stjälper det mer. Skönt att du kommit så långt Thalis!! Måste säga att jag hade själv en toppenförlossning med min lilla prematur, men man ska ju öppna sig lika många centimeter som vid en fullgången, plus att man har all den psykiska oron om barnets hälsa att tänka på under tiden. Även om det var en förhållandevis lätt förlossning önskar jag mig ändå en full graviditet om jag försöker få fler barn.

Jadu, i slutet bad jag så snällt jag kunde mellan monstervärkarna om "knark", min BM var jättepedagogisk och förklarade att det var ju inte så bra för barnet, varpå jag svarade att det är ju ändå så kort stund

Jag hade liksom inget val, när jag fick första riktiga värken var jag redan 5cm öppen, så det blev en raketförlossning. Fick nöja mig med tafatta försök att lära mig lustgasen samtidigt som jag hade så täta värkar att jag inte ens hann räkna till tio emellan.. Nå, det gick iallafall fort och jag var jättepigg efteråt eftersom jag inte hade tagit något smärtlindrande. Jag tycker att det var skönt på ett sätt, eftersom jag kunde följa kroppens signaler. Har hört många som tycker EDAn gör att man måste lyssna på vad BM säger istället för att känna om det är dags att krysta. Jag "visste" när det var dags, för det kändes på ett annat sätt.

Jepp, tyvärr När jag fick mitt sena missfall gjorde det exakt lika jävla ont eftersom jag ändå var tvungen att bli 10cm öppen... Naturen borde ju ha fixat detta lite bättre tycker jag

En jättestor kram och hoppas ni har det jättemysigt hemma!