en tråd för oss medberoende!!!

Jag har gått igenom många svåra perioder i mitt liv, men det har till stor del handlat om mitt eget mående djupa depressioner och ångestproblematik. Men jag har aldrig känt mig så ensam och så vilsen i mig själv som nu.

Jag inser att en stor del är för att jag inser att jag är medberoende, som är en sjukdom i sig, just nu litar jag inte på mina egna tankar om något egentligen. Jag vet inte längre vad som är bra, dåligt, smart, eller dumt i den situation jag lever i. 

Jag söker någon som har erfarenhet av medberoende till någon med substansmissbruk med adhd problematik i grunden. Just nu är han tack och lov inte  suicidal längre men det har varit år jag levt i fullständig panik och konstant rädsla. 

Om du inte levt i det med en nära anhörig betackar jag mig för alla kommentarer.

Jag känner mig så fruktansvärt ensam och vilsen... jag har hållit ihop allt i så många år nu, jag har fått allt att fungera trots allt, utåt sett är vi en vanlig familj...

Det går åt rätt håll nu, det har blivit så mycket bättre, han vill bli bra.

Men jag har kämpat så länge, jag har tappat bort mig själv längs vägen, jag är trasig och trött och vet inte hur länge jag ska orka... känns inte som jag har en hjärna längre, känns som huvudet är fullt med gegga i brist på bättre ord. 

Lämna vill jag inte heller, jag hoppas på att få snusa den här mannen i nacken även när han är en skallig rynkig gubbe med rullator.