en tråd för oss medberoende!!!

Jag kan dra min story lite kort (vilket ofta brukar bli långt)

Jag och min sambo har missbrukat tillsammans innan vi fick barn.. i ca 4 år hans huvuddrog vad amfetamin och jag blandade det mesta tex amfetamin, ecstasy, brass och piller.
Vi missbrukade i ca 4 år tillsammans (han hade ca 1 år missbruk innan han träffade mej) iallafall så fick jag nog en dag och fick bra hjälp,, lämnade urinprov och blev i samband med det gravid.
Min sambo slutade också att missbruka då.
Vi slutade missbruka år 03. 2006 började han lite försiktgt igen med piller åt stesolid i ett år för att sedan äta xanor.
Han har fått tabletterna utskrivet av läkare pga hans ångest, stress och tvångstankar.
i maj 07 började han även röka brass vilket han gör fortfarande, plus att han äter xanor depot tabletter 4 mg om dan. Röker dagligen ca4-8 ggr per dag..
Jag älskar han så mycket men jag orkar inte lönge till. Jag orkar inte hålla upp den "fina" fasaden länge till, jag vill bara skrika ut allt som försegår..

Jag vågar inte lämna han pga att jag inte tror att jag klarar mej själv. Vill inte ta bort barnen från den dom avgudar mest i hela världen. Vill inte sälja lägenheten vilket jag kommer vara tvungen till för att klara mej ekonomiskt.
Sen vet jag att hans missbruk skulle bli mycket mer omfattande om jag lämnase han.'

Men jag har iaf kommit en bit påvägen. För 2 veckor sen sa jag åt han att det fick bli ett slut jag sa att han har på sej att ändra sej till 1 decemvber. han har idag inte rökt på 1,5 veckan och han vet/tror att jag kommer lämna han om jag f¨år reda på att han gjort det igen..

Jag vet att han riktigt piss pga ångetsen och allt sånt men jag har försökt förklara för han att börja droga inte hjälper i längden..

Vi får se vart detta leder..

Fråga om det är nått ni undrar..

kramar

får be så hemskt mycket om ursäkt för alla stav fel

Anonym (jag också) skrev 2007-11-28 14:34:41 följande:

Vkf tycker jag är bra, fast det passar en "viss" typ av människor, en yngre kategori.
Rockesholm har jag bekanta som har vart på och dom gillade det. Jag själv var där en kortare stund, tyvärr funkade det inte då, men det berodde på mej och inte på behnadlingen.

Anonym (flickvän) skrev 2007-11-28 19:23:07 följande:

ANONYM (jag oxå)

Jag har funderingar på att åka till rockesholm på en anhörigvecka..
Vill du berätta vad man gör och lite om hur det går till?

är det inga enskilda samtal med terapeut på rockesholm?

anonym(fd fru) jag känner oxå igen mig i det du skriver.
jag har själv levt mitt liv med en alkolist i över 5 år.
från början insåg jag inte hur stort problem han hade, försökte hjälpa. ville ge trygghet. vi fick ett barn ihop.
jag har hela tiden varit ensam om vårt barn, mitt ex har hela tiden haft fullt upp med sig själv. och som du säger, man tänker att bara han blir fri från sitt beroende blir allt bra.

han körde full, åkte fast. han skulle ta tag i sitt liv, drack inte en droppe på över 6 månader.(hans problem har aldrig varit att hålla upp, han kan bara inte sluta om han väl börjat) han började träna som en galning. helt plötlsigt åkte han fast igen, fast jag inte ens fattat att han börjat dricka igen. han fick hjälp, 12-stegsprogram. han slutade dricka.
8 månader senare beslutade jag mig för att jag var tvungen att leva ensam(även om han slutat dricka fanns problem kvar, jag mådde fortfarande dåligt av allt som hänt) han var besviken på att jag kastade ut honom när han väl ordnat upp sitt liv, jag kände tvärt om, jag vågade lämna honom för att jag visste att han äntligen klarade sig själv.

det var då mitt livs andra helvete började. jag fick känna av hur medberoende jag egentligen var. hade ingen aning om att det tagit så mycket på mig. jag började tvivla på mig själv, att jag skulle klara barnen och huset ekonomiskt(jag som alltid betalat varenda räkning, han hade ju aldrig pengar) jag tvivlade på att jag skulle orka med allt(trots att han aldrig tagit hand om barn, städning matlagning eller renovering av huset)

det har tagit mig lång tid att komma vidare. har gått hos psykolog och blivit medicinerad.
men nu mår jag bra. gifte mig i sommeras, med värdens underbaraste man. från början var jag jätteorolig att jag skulle hitta en man som bara behövde mig igen, jag ryggade för minsta lilla. men nu lever jag med en man som älskar mig, som vill ha mig här, som inte behöver mig utan som vill ha mig ändå.
visst har jag fått små "återfall" när jag trott att han ljuger, varit misstänksam osv på det sättet jag alltid fått va med mitt ex, men det behövs inte längre

livet känns underbart!

Jag orkar inte mycket längre till..
Min sambo har lagt ner haschet (säger han) så jag får försöka lita på det. Men imrse hittade min son gick omkring med en tablett i handen. kände hur paniken kom.. skrek på min sambo som förklarde att det bara var theralen. Joo men visst det hade likagärna vart oxycotin som jag hittade i bilen för ca 1 månad sen,,

Jag vet varken ut eller in.. vet bara att vi ligger på helt olika nivårer när det gäller det mesta.. Usch säger jag bara så svårt och veta vad man ska göra.

Jag känner så här..
jag pluggar till beh. assistent och har gjort det i 1,5 år nu och efter jag har börjat där så har jag blivit mer emot det.. det känns som om att jag har mer argument att sätta emot nu än vad jag hade förut.. förut sa mjaqg baran att det var farligt och olagligt och att det tillhörde vårt förflutna..

Jag vet att min sambo aldrig skulle missbruka om ddet inte var för att han började må dåligt för några år sen (psykiskt*)

Men självmedicinering leder ingenstans förutom att man mår betydligt sämmre än innan man började med sin självmedicinering..

Jag kommer lägga upp en nytaktik tror jag, för som det har vart nu så har jag gapat skrikit och blivit förbannad och sagt vad jag känner..

Men han har ju som sagt fått ultimatumet att om han röker så är det slut och det kommer jag stå för (hoppas jag)
för han kan intr mörka sitt rökande nån längre tid, för eller senare hittar jaq rullpapper eller papper där han tagit och gjort filter av.

han får xanor utskrivet av sin läkare och dom har han trappat ner på menn äter fortfarande och som det känns nu så behövs dom tabletterna finnas kvar men dom är dom enda jag kommer acceptera. Låter kanske sjukt att jag accepterar dom eftersom dom är så beroende framkallande men jag vet att han äter dom som han ska och försöker minska sakta men säkert.

det slog mej idag att vi lever i olika världar, jag har lämnat mitt gamla liv, jag har kvar en missbrukare som är aktiv som står mej väldigt nära och hjälper mej mycket medans min sambo har det helt tvärt emot pratar dagligen och träffar kriminella killar ja ni försår ju själva..

Vet att det är mitt eget beslut om hur jag ska göra.. men ge mej gärna råd. verkar det funka med att jag väntar in och ser vad som händer och händer det nått så får jag stå för mitt ord om att lämna honom..

Massa kramar till alla..