en tråd för oss medberoende!!!

Verkligen bra initiativ att starta denna tråd!
Här är min historia lite kort.
Har en liten son med min kille som är missbrukare. Vi har kännt varandra i många år och han kommer från ett tungt missbruk, allt från heroin till alkohol och hasch. Vi blev tillsammans, jag blev gravid och den graviditeten vill jag inte återuppleva även om den innebar att jag nu har världens goaste lille pojk. Jag kännde inget stöd, allt var otryggt och ensamt, många svek och lögner. När jag ser tillbaka på det idag så är det märkligt att jag inte gjorde slut.
Dock började min kille sakta men säkert ta det lugnare, dricka och knarka mindre. Sedan sonen föddes har han börjat och slutat röka hasch ett par gånger, han dricker fortfarande men inte i samma utsträckning som förut.
Det som däremot har förändrats mest är jag själv. Mina gränser för vad som är ok har flyttats på ett sätt att jag visar mig själv respekt och tar ansvar för att min son inte ska växa upp i ett hem med missbruk. Jag bestämde att för mig är det slut med knark, svek och lögner i livet, jag vill ha ett moget förhållande där man verkligen kan mötas. Så när det uppdagades att min kille börjat röka igen och ljugit för mig så gjorde jag slut. Om han vill vara pappaledig så får han börja pissa.
Det handlar inte om att hasch är den värsta drogen i världen utan om ett sätt att tänka, missbrukarpersonligheten tar över, han blir egoistisk och omogen tvärtemot vad han är när han är sin "riktiga" person.
Så nu har jag bestämt att han får klara sig själv om han inte blir HELT nykter, ingen alkohol heller, och söker ordentlig hjälp för sina problem som är rotade långt bak i barndomen.
Och det är han rädd för, han vågar inte släppa sin trygga drogvärld och kliva in i den okända, riktiga.
Hur som helst, det är hans problem nu. Jag har varit så sjuk i medberoende att jag trodde att det skulle fungera att ha barn med en missbrukare, nu får jag lösa situationen på ästa sätt så att mitt barn tar så lite skada som möjligt.

Det är bara en vecka sedan, helt nytt, och ingenting praktiskt är egentligen löst på lång sikt, jag vet inte hur jag ska klara mig ekonomiskt osv men det finns ju ingen annan lösning... Och det var inget enkelt beslut, jag älskar ju karlfan, den han är på riktigt. Ser det som enda chansen för honom att få tänka själv och ta sina egna beslut också. Hoppas verkligen för min sons skull att han väljer att vara en bra pappa som finns där, hur relationen mellan oss än blir.

Fina du -anonym(fråga), vill bara ge dig en stor stor kram!! Om du vill så kommer du att bli hel igen, det är en jävla kamp men jag lovar att du kan!

Till anonym (flickvän), jag står i kö för att få gå med i en grupp för medberoende på ersta vändpunkten i Stockholm, har hört mycket bra om dem, googla "ersta vändpunkten" så hittar du deras hemsida!

Tänkte uppdatera lite. Jag lämnade min kille eftersom han hade börjat röka hasch igen i smyg (är tung missbrukare i botten, allt från heroin till alkohol), eftersom jag är helt klar med den världen, jag vill inte ha med svek och lögner att göra mer.
Jag åkte bort en månad för att han skulle vara själv och göra SINA egna val i SITT liv, välja om han vill ta ansvar för sina problem och göra ngot åt dem och vara en bra pappa och pojkvän, eller fortsätta sitt ego-race.
Nu har han skrivit in sig på beroendecentrum och krävt samtalshjälp och det är ju jättebra, kanske min son kommer att få en pappa som finns där.
Nu ska jag åka hem om ett par dagar och vi ska prata och reda ut om vi kan fortsätta tillsammans framåt i livet och nu har jag sån ångest. Där hemma finns alla gamla kompisar som geggar runt i samma gamla geggamoja som de gjort sedan de var fjorton år och de kommer ingen vart, det gör mig så frustrerad och jag vill inte ta del av det längre, jag vill komma framåt, utvecklas!
Men min kille umgås fortfarande med samma gamla vänner, så det känns så halvhjärtat, jag vågar inte ens hoppas på något igen. Jag har svårt att känna några känslor för min kille längre, har stängt av sånt för att slippa bli sårad mer.
Ändå vill man ju inte ge upp när han precis tagit steget att söka hjälp.
Jag är så jävla trött på att vara tvungen att göra så svåra val hela tiden, tänk om man var synsk och kunde se hur det är om fem år, vad skönt det skulle vara...

Tack! Det ska jag göra, det enda jag vet är att det här är sista chansen för oss som par, och för mig och min son ska det iaf gå bra.
Lycka till du också och kram!

Ja, speciellt för barnets skull så vill man ju att pappan ska finnas kvar i bilden.. Men så länge det tar mer energi än det ger att leva i en relation så funkar det ju inte, barnet tar ju också skada av att se sina båda föräldrar må dåligt. Försök att tänka att du har en stor kraft inne i dig, att fixa dig ett liv som du blir lycklig av, så brukar jag tänka när jag är ledsen. Jag tänker på dig och alla andra som har det kämpigt (inklusive mig själv hehe).

Nej vi ÄR inga offer, för vi har ju faktiskt valt själva att leva med de här männen och vi väljer ju själva om vi vill avsluta relationen. Det som gör det svårt är att man känner till människan bakom missbrukaren.. Och egentligen förstår jag att det bästa vore att säga "hejdå, hör av dig när du varit nykter i två år". Det är så jävla svårt bara.
Till anonym (SP)
Jo vi pratar om att flytta, men man vill ju inte bara flytta IFRÅN något utan också TILL ett sammanhang som man kan trivas i. Funderar på öland faktiskt...
Sedan är våra gamla kompisar också gränsfall, de flesta. Du vet, jobbar, har lägenhet, relation men festar på helgerna.
Jag tycker också att det är jobbigt att inte veta om han slutar knarka för min och sin sons skull eller om han verkligen gör det för att HAN vill det, ända inifrån. Det är ju inte säkert att vi kommer vara tillsammans i all evighet och han måste ju hålla sig drogfri genom alla svårigheter i hela livet om han ska få ett bra liv och vara en bra pappa.

Ja, eller hur blir allt svårare när man har barn tillsammans...Men genom att våra killar sviker oss så sviker de våra barn också tycker jag, det är vi som blir lämnade med det totala ansvaret. Genom att fortsätta leva i en relation som är sjuk så sätter vi ju också normen för våra barn och deras framtida relationer. Att ha en pappa som är opålitlig och bara finns där ibland tror jag skapar en stor otrygghet hos barnet.
Men som sagt, jag förstår att det är så här, men i praktiken är det mycket svårare, eller så är jag fortfarande för svag. Hoppas få hjälp ifrån en medberoendegrupp som jag står i kö för att gå med i.
Jag känner förresten igen det där med att sitta ensam hemma, höggravid, och vänta och så ringer han full och glad och frågar hur man mår, vad FAN tror du liksom.
Helt sjuka grejer man stått ut med, när jag ser tillbaka på min graviditet idag så förstår jag inte varför jag inte gjorde slut...

Jag står i kö till ersta vändpunkten i Stockholm, har hört mycket gott om det stället och hoppas få plats efter nyår, hoppas jag får plats innan jag blir 25 iaf,efter det blir det vuxengrupp och den kostar 9000 kr och det har jag verkligen inte råd med...
Jag förstår verkligen att det känns för jävligt nu innan bebisen kommer! Och med sig på förlossningen vill man ju ha en stabil person som man verkligen kan ha stöd av. Innan jag skulle föda så hade jag pratat med en reservperson som jag litar på som skulle hoppa in om min kille var full eller påtänd, kändes skönt att ha den säkerheten i alla fall.
Tänker på dig, du klarar det här, hoppas att du har ordentligt stöd från vänner och familj! Tänk på dig själv mest, du är i fokus nu för du ska föda ett litet barn!

Jag hoppas verkligen att ni får det bra över julen allihopa, det är så hemskt att det som ska vara mysigast på året blir jobbigast...
Jag är hemma hos min kille igen och det känns bra och superlugnt, inte orolig över närmaste tiden i alla fall, får se hur det går i längden.
En glädjande nyhet är att en nära vän till min kille också bestämt sig för att sluta knarka, kan tänka mig att det är skönt att kunna följas åt i en sådan process.
God jul alla!

Hej alla, hur har ni haft det i jul nu då? Hoppas verkligen att det har varit drägligt.. Jag hade det bra faktiskt, drog och alkoholfritt, lugnt och skönt. Är hemma igen för ett sista försök med killen som börjat på beroendecentrum äntligen.
Det som är jobbigt är att han inte slutat dricka eftersom det är andra droger han har problem med. Men allt hänger ju ihop, berusningsmedel som berusningsmedel. Jag har sagt att så länge jag inte blir utsatt för kombinationen han-alkohol överhuvudtaget så kan vi försöka. Inte ens folköl kommer innanför det här hemmets väggar.
Så allt känns lite tveksamt som vanligt. Vi får se.