Alkoholism ÄR en sjukdom.

Undrar vad det är som gör att vara alkoholist räknas som en sjukdom? Alla andra beroenden då? 
Om man inte klarar sig utan att ta till lugnande mediciner för att känna sig "normal" dygnet runt? Då är man bara en simpel missbrukare.

Är allt som hänger ihop med hjärnans belöningssystem när man intar olika substanser som tillslut kan göra att man hamnar i ett beroende är det också sjukdom då? 

Förstår inte alls varför just att dricka för mycket, vara beroende av alkohol räknas som en sjukdom men någon kanske kan förklara?
Egentligen är det väl mer "missbrukspersonligheten" som är "sjukdomen"  eller beteendestörning el vad man nu kallar det?

Jag håller med dig ts. Alkoholism är en sjukdom. Det tog mig dock några år att acceptera detta faktum, då min pappa är alkoholist och jag i många år skyllt hans beteende på enbart honom och inte velat inse att han är sjuk. Jag tycker det är jävligt tråkigt att många inte ser det som en sjukdom, då synen på alkoholism som "ett val" gör skammen större, och innebär att många gömmer sjukdomen.

För varför skulle en frisk person välja att dricka sig sanslöst full, fördärva sitt liv och sin kropp? 

Det är ju en serie av val man gör där med.

Sen kanske en del är påtvingande val, som tex smärtmediciner för man har för man har en komplicerad smärtproblematik.
Får man massa lugnande så är det vanligt att man har andra psykiska problem av någon sort.

I bägge fallen står man inför ett pest eller kolera val som individ, men väljer medicinen just för att den är effektiv.
Men detta är vanligt inom medicinen att man blir beroende av sin medicin.

Det är bara man sätter all fokus på mediciner man även kan ha roligt på.

Jag respekterar det faktum att alkoholism är en sjukdom, så som drogmissbruk, pedofili, schizofreni och annat där den sjuka gör våldsamma ting mot andra. Men bara för att jag respekterar det som sjukdom så behöver jag inte välja de med dessa sjukdomar som partners och vänner.

Hur tråkigt det än är, så är pedofili jämställt med homosexualitet, det är en sexuell läggning.

Sen att vi blir galna över och hatar pedofili är ju en annan femma.

 

Och ingen idé någon tjatar om att jag jämställer homosexualitet med pedofili.

För det gör jag inte i sak, utan att berättar de är bägge sexuella läggningar.

Såna mediciner är betydligt svårbemästrade än alkohol.

Någon vecka på dessa mediciner, medan alkohol kräver bra längre.

Nu missar du lite poängen om beroende, för beroende på opiater/benzo behöver inte vara ett missbruk.

En del struntar i eventuella baksidor med droger(alkohol inkluderat), och kör på.

Det är ett val dom gör, som sen i slutänden är ett val dom inte kan bryta.

Därför hamnar vissa lättare i beroenden.
Sen har vi en gigantisk grupp som har andra psykiska sjukdomar/åkommor, där alkoholism är en vanlig symtom på dessa sjukdomar.

Många ser det tyvärr som sjukdomar.

Lite därför jag valde att jämföra med homosexuallitet, där många trodde och tom tror än idag det är en sjukdom.

Människan gör allt för att slippa ha ont och konfrontera sina egna bekymmer. Tyvärr hjälper andra gärna till genom att sjukdomsförklara, offerrolls-skyllande och förnekande. Tänk om folk bara kunde ta att sluta ljuga, både för andra men allra helst för sig själva. Att alla tar ansvar över sina egna handlingar om inte så tar man konsekvenserna utan att gnälla. Det bästa är i längden att bita i det sura äpplet med en gång, ingen säger att det kommer att bli lätt, men det är ej heller meningen om man vill bli fri från sitt beroende.  Grunden till alkoholismen ligger inte i själva spriten utan bottnar i känslor, konflikter eller trauman tidigare i livet. Ligger sådant kvar och gror blir man aldrig fri vare sig med eller utan sprit. Man får komma underfund med exakt vad det är som stör en och så får man bryta helt med det. Man måste förlåta och/men gå vidare.

Har själv flera beroenden bakom mig (alkohol, antidepressiva, cigg) så jag vet hur jobbigt det kan vara. Att andra dömer gör inte saken lättare, inte heller det motsatta, att de stöttar genom att gå på det ofta manipulerande "det är så synd om mig beteende" en missbrukare ofta kör med. Ett missbruk är något man måste ta sig ur själv, finns inte en kotte som kan göra det åt dig!

Inte att förglömma kan man missbruka det mesta, allt som går till överdrift, får en själv eller de man har omkring sig att ta skada. Låter kanske hårt att säga, men ultimatum är det enda som funkar här. Kort och gott- Kämpa för livet eller lägg dig ner och dö i din ensamhet, valet är ditt eget!