Är så trött på alla som säger att det är väl bara att sluta. Att det är mitt val osv. Okej, jag valde en gång att ta flaskan och jag är fast. Jag vill inte ta mer, men hjärnan protesterar mot min vilja. Går på en KBT behandling som heter väckarklockan och där jämför de alkoholism vid diabetes, att vårdar man inte sin kropp på rätt sätt så kan man dö. Och likt diabetes så är alkoholism en sjukdom.
Ja, det är så. Men har fått stöta på människor som anser att man har en dålig karaktär som inte kan stå emot eller bara säga nej. Det handlar om så mycket mer än så.
Det acceptar jag. Men inte min åsikt alls,.
men genen finns, och finns den så är det lättare att utveckla missbruket, än om man inte hade den..
Jag använder inte detta som ursäkt och hade jag kunnat lägga av bara sådär så hade jag gjort det. Jag har genen, men det är ingen ursäkt...
Jag tycker inte ett dugg synd om mig för att jag hamnat här, jag skulle hemskt gärna vilja byta liv. Kan inte få något ogjort, men så är det. Nu är vägen tillbaka den längsta och tuffaste. Det var enkelt att leva i missbruket.
Inget alls. Rädslan för att se verkligheten antar jag.
Nej... men att jag aldrig mer kommer kunna dricka igen då jag kommer trilla dit om jag så bara smuttar på en flaska. Det betraktar jag som en sjukdom. Att vårdar jag inte mig själv och mitt inre och håller på det hårt, så trillar jag dit igen.
Du har fel i det enlig mig och min terapeut. Jag har gjort en utredning som visade på att det är ett beroende jag har. Det finns tre steg överkonsumtion, missbruk och beroende. Har man ett missbruk kan man lära sig att leva med att dricka måttligt. En som har ett beroende utsätter sig själv för att falla dit igen, det vill säga att då är det bättre att leva som helnykter och lära sig leva utan alkohol över huvudtaget.
Jag ska sluta...
Jag vill sluta...
Det kommer fungera...
För beroendet är så starkt.
Jag har bestämt mig, men bara för att jag har bestämt mig så behöver jag väl inte tralla runt och hurra och säga jippi livet är så jäkla enkelt... eller?
Jag har BESTÄMT mig och som det står i TS att jag går KBT baserad behandling, det är en bra bit på väg, men jäkligt tufft. Eller får jag säga att det är tufft och kämpigt och svårt, eller är det då ett sätt att försvara mig?