tänk värt.

För mig som är hysteriskt förlossningsrädd så känns det nästan som ett hån att ett dygn pallar jag!
Med första barnet var jag så rädd att jag inte ens visste HUR barnet skulle komma ur mig! Ville inte föda varken vaginalt eller med snitt! Hoppades att man kunde kräkas ut barnet (för det hade jag ändå gjort i 25 v). Vår dotter föddes med snitt. Jag grät mig igenom halva "förlossningen"..
Nu är jag gravid igen, i v.5. Ska kontakta Aurora och börja bearbeta omedelbart. Sen får vi se hur det här barnet kommer till världen. Hur det än blir så kommer jag att vara nöjd!

Jo, jag förstår att tanken var god! Och det var ju synd att en positv tråd blev negativ.. Men förlossningsrädsla är väl inget positivt heller?
Men, det är som sagt ett forum för förlossningsrädsla! Och jag tror tyvärr att det är som med alla rädslor; det går inte att sätta sig in i hur en annan människa känner det. Många med mig går in här för att känna att man inte är ensam i sin rädsla. När jag då läser en sån här tråd så känns det som att man inte blir tagen på allvar! Att jag fixar det! Nä, jag gjorde inte det. Jag tycker att jag i mitt vardagliga liv är en stark människa, som har klarat av många motgångar, men nu gick det inte.

Kanske hade tråden passat bättre under en annan rubrik?