Inspiration och pepp :-D

Hej! Väldigt intressant att läsa din berättelse. Jag ska föda om 6 veckor och börjar bli nervös. Jag har haft lite olika strategier genom graviditeten. Först tänkte jag ta reda på så mycket som möjligt om förloppet, för att kunskapen skulle ge mig trygghet och lugn. Men sen bestämde jag mig för att inte råplugga så som jag tänkt, utan ta reda på det viktigaste, och istället försöka ta allt stund för stund och lita på min kropp.

Jag har hela tiden intresserat mig för profylaxandning, men inte övat så jättemycket på det. Jag köpte en skiva med övningar, och det verkade inte så svårt tyckte jag. Men sen blev jag förvirrad när det inte var samma instruktioner på ett annat profylaxband jag fick av mamma.

Jag har ett par frågor till dig: När du säger att du skaffat dig mycket kunskap om förlossningsförloppet, hur mycket kunskap har du skaffat dig då? Hur detaljerat har du läst på? Jag funderar själv på om jag kan tillräckligt för att vara lugn.

Sen undrar jag, hur skulle du tipsa mig att gå till väga just nu? Med 6 veckor kvar känner jag mig stressad med allt jag borde läsa på. Ena stunden känner jag att "nu slappnar jag av, nu fokuserar jag på barnet och litar på naturen, jag orkar inte med mer fakta och övningar". Men sen andra stunden tänker jag att ska jag öva mer på andningen, avslappningen och ska jag köpa en bok till?

Åh, så himla intressant att läsa dina tankar! Jag blir nyfiken på att lära mig mer om det här tankesättet. Måste säga att det är väldigt härligt att höra någon berätta positivt om en förlossning, fast ändå verkligen berätta om den, och varför den är positiv. Inte bara "det gick så lätt o sen ploppade ungen ut".

Nåt som jag tycker låter lite märkligt, eller som jag inte riktigt förstår, är vad du menar med "utan smärta". När jag tänker mig in i dina tekniker och ditt sätt att hantera smärta, kan jag tänka mig att man upplever smärtan, men kan uthärda den och se den på ett positivt sätt, men att den ändå finns där. Alltså man måste väl ändå känna den? Men att man inte alls upplever den outhärdlig och hotande utan mer som en "känsla"? Eller vad menar du med att du inte kände smärta?

Jag blir som sagt nyfiken på att ta reda på mer. Frågan är vad jag ska prioritera. Att bara råplugga förlossning kommer nog bara göra mig mer rädd om jag sen inte orkar med att läsa den mentala biten. Tror du att jag kan ha nytta av boken "att föda utan smärta", även om jag inte är superpåläst om allt det andra?

Tror du det finns risk att man ändå inte riktigt klarar av den här teorin, och blir jättebesviken om man nu läst på den, och sen ger upp den mitt i förlossningen, får panik och tar EDA istället?

En av anledningarna till att jag blir vädligt nyfiken på detta är att jag drar en del paralleller till när jag hade panikångest för några år sedan. Då lånade jag böcker i mental träning i ämnet, och fascinerades otroligt över att samma panikångestattack kunde upplevas så olika beroende på min mentala inställning. Attacken var samma fysiska upplevelse, men innan jag läst på upplevde jag den som dödsskräck, och sedan med mental träning, bemästrade jag den, och det skrämde mig liksom inte för jag hade ett sätt att hantera den.

Som sagt jag orkar nog inte sätta mig in i FÖr mycket nytt just nu. Men kanske ändå att jag ska lägga de sista krafterna på att läsa om mental förberedelse hellre än att plugga på mer om smärtlindringsmetoder...

Oj, lite mycket blir det här, känns det som. Men jag är ändå glad över dina råd. Känns svårt att dela rikta in sig på denna "lära" PLUS att vara öppen för allt annat också. Men kanske är det en del av vad som pratas om i boken? Att man just får ett lugn och en öppenhet inför hur det än blir.

När jag satt och år frukost nu imorse, tänkte jag på det du sa om att man inpräntas redan från att man är liten med att en förlossning är något hemskt. Även om just min mamma aldrig gett mig den bilden är det ju den som figurerar i allmänhet.
Så tänkte jag att "om hela livet var en förlossning, undra hur den hade berättats för mig innan jag skulle börja leva"
Antagligen hade vissa sagt "att leva är ren tortyr" medan andra sagt "det är underbart" medan den tredje sagt "vadå, man flyter bara med" osv...
Jag tänkte att kanske är det så även med en förlossning. Att man faktiskt har chans att med sitt eget synsätt uppleva det positivt, känna att man klarar det, hur jobbigt det än är. Och ta en dag (livet) och en minut (förlossningen) i taget.

Ett tag var jag nyfiken på hur jag skulle uppleve förlossningen om jag BARA släppte efter, som ett djur. Alltså ingen intellektuell påverkan mm. Bara lita på naturen. Det skulle varit intressant att se, men nu har jag redan gått ifrån det för jag har ändå läst såpass.

Jag har ju läst om förloppet, så jag vet inte hur pass mer jag behöver läsa på om det. Kanske skulle jag bli ännu tryggare om jag läste mer. Men en anledning till att jag valt att inte råplugga, är faktiskt att jag jobbar med mig själv just nu med att våga lite på andra, och våga lita på saker fast jag inte vet ALLT. (går i terapi bland annat). Tidigare har jag alltid läst på till max när det gäller sådant som rör mig, sjukdomar eller kroppen tex, som varit aktuellt. Även om det varit till mycket hjälp, har jag ibland upplevt att jag "granskar" läkare och sköterskor mycket mer eftersom jag ser ibland att de inte verkar kunna allt eller att jag retar mig på att jag inet får delta i alla beslut för att de tar för givet att man kan mindre än vad man kan. Detta blir en stress för mig och gör det svårt för mig att lita på andra.

Men jag ska kolla efter boken nu. Hittade inte den på någon bokhandel på nätet, men ska se om den finns att låna.

Kram

Är det den här boken? Isåfall finns det på mitt bibliotek!

www.bibliotek.se/session/showrecord

Hm, intressant! Kommer du ihåg om du tänkte på nåt speciellt sätt eller hade nån speciell inställning innan och under förlossningen?
Skulle också vilja uppleva det så! Ena stunden tänker jag att det är klart att det går, men så blir jag också¨rädd att det inte ska gå, att jag ska bli en av dom som bara inte står uuuut för att smärtan ska vara helt övermäktig.

Hej hej här puffas det ser jag!
Jag kan meddela att jag har fött nu! Eller närmare bestämt det 11 dec. Jag lånade faktiskt den där boken "föda utan smärta" innan och även "innan du föder". Tyckte jag hade lite hjälp av innan du föder. Men den andra var lite konstigt skriven tycker jag. Jag hade lite svårt att ta till mig den...
Kan meddela att min förlossning var lååångt ifrån utan smärta. Jag var inne på sjukhuset från 7 till 7 och hade ingen epidural eller så, bara lustgas i 2 timmar. Men huuu, det var verkligen den mest utomjordiska smärta jag upplevt. Till en början försökte jag profylaxandas och slappna av, men sen gick det bara inte. Smärtan var bara för mycket.

Jag fattar verkligen inte hur man kan lyckas föda utan smärta!
Jag vet att du pratade om kraftansträngning, men för mig var det nästan tvärtom. DEt var iofs otroligt ansträngande på slutet, men på det hela taget tycker jag att jag lyckades behålla orken, fast jag inte ätit eller sovit innan. Så för mig var det extra ork men helvetisk smärta.

Vågade dock föda iallafall. Jag var lite rädd för att jag skulle känna att jag inte vågade. Hade ju iofs inget val, men jag upplevde nog att jag vågade.