Mitt förlossningsbrev

Vet du...
Jag och en väninna var gravida samtidigt med våra första barn.

Väninnan var livrädd. Sprang på kurser, föredrag, förlossnings-yoga, samtal på bb, sjukhus, hos BM.. HELA paketet.
Själv hade jag den inställnngen att:
"Äsch. Jag menar HUR ONT KAN DET GÖRA?!"

Tyckte att alla som tar smärtlindring e mesar..

Shit va jag fick ångra det!

Jag hade en fruktansvärd förlossning. Det va en smärta utan dess like. Tog allt i bedövningsväg som fanns att tillgå, men tyckte inte att det hjälpte..
Jag var så enormt oförberedd..

Väninnan då? Jominsann. Hon tog inte en enda bedövning. Inte en endaste liten alvedon ens.
Hon sa efteråt, att hon efter varje värk tänkte att ..Nästa, Den blir nog så där hemsk som man hört att värkar är..

Om jag får gissa, tror jag att inte ens att du kommer tycka att din förlossning är hälften så hemsk som du föreställt dig.

Jag menar. ALLA här på jorden har ju blivit födda, eller hur?
Varför skulle inte Du klara av det då?