Ja, kanske är det en hämnd. Det kanske är det som ligger och maler. Som ett bevis på att jag har funnits i hans liv, och han i mitt. Något som inte går att förneka.
Ett barn blir ju inte mindre älskat när det kommer till världen på grundval hur det kom till!!
Anonym (inlägg 44): Ville bara säga att om du behöver "skriva av dig" så är du välkommen att skriva till min inbox! Jag har varit i samma situation, för ett år sedan, och valde då abort men ångrar mig nu...
Anonym (erfaren): Tack för att du skrev igen! Känner så för dig och kan förstå hur du resonerade när du var gravid.
Cloudberry: I min otrohetsrelation är vi ju två om att bedra. Och vi har så djup intalat oss att vi inte sårar någon eftersom de inte vet. Jag vill inte säga att jag längre mår bättre av att vara otrogen, det gör jag inte och det är nog mycket för att jag har känslor för min älskare.
CloudBerry: Vad för skyldigheter har jag mot barnet? Det jag har kommit till insikt om är ju att jag innert inne vill lämna min man. Det handlar ju alltså inte om att lura på honom ett barn som inte är hans (även om han skulle älska det precis lika mycket).
Att föda ett barn med en man som jag inte lever ihop med ser jag kanske i någon mån som sorgligt, men jag tror på inga sätt att barnet i fråga skulle lida. Det handlar om fördomar att det bästa är kärnfamiljen osv...
Naturligtvis skulle jag framstå som en "bitsch" av min älskares fru och hans familj. Det kommer ju bli min älskares val om han vill träffa sitt barn eller inte. Vilket jag vet han kommer vilja...
CloudBerry:
Jag avser att lämna min man... Jag har insett att jag inte kan fortsätta så här!
Min älskare är ingen skitstövel, det är ju jag som är det! ;)
Han älskar sin fru och sin familj, och vill nog inte ha barn med mig, men jag med honom som sagt. Så det bli ju honom jag lurar vilket känns lite halvbra. Men när han väl står inför faktum så är jag säker på att han kommer vilja berätta för sin fru och ta ansvar för barnet, delad vårdnad är nog inte omöjligt.
Bara att tänka på att få bära hans barn... Se en perfekt liten människa så liten och fin...
Har tre barn redan, vet en hel del om ansvaret om att ge barn liv.
Naturligtvis är alla barn perfekta! Man älskar dem utan gräns...
Jag är över 30...
Jag vet att han inte älskar mig... men därmed inte sagt att han kommer älska sitt barn.
Han har redan en gång fått mig göra abort...
Men då berättar väl jag för frun då...
NATURLIGTVIS kommer jag inte sätta dessa planer i verklighet. Men jag har vilja att göra det, det drar i mig och jag tänker "om vi ses det datumet och jag inte längre har spiral OM jag då blir gravid så var det meningen". Men jag inser ju att det då inte är "meningen" eftersom det var planerat, men men...
Jag kan helt enkelt inte hindra mig själv från att tänka så och känna så starkt inför det...
Vad hände med att gå sin egen väg!? Varför ska man följa alla andras vägar?
Men HJÄLP! Så nu måste den man skaffar barn med vara den man lever med OCH älskar!???
Vad sägs om att låta barnet vara ett fint minne på en fin, om än utomäktenskaplig, relation!?
Så om jag hade blivit gravid med någon på krogen om jag var frånskild och velat behålla barnet hade det varit mer ok (appropå något inlägg om att det var ok om det var ett misstag)???
Puckli: Tack! Klockt sagt och helt rätt! Om jag säger att jag hela livet haft en tendens att vara moralmupp men med full kraft insett att inte ens jag med mina korrekta värderingar har kunnat stå emot att handla som jag handlat de sista åren. Så vad jag lärt mig är att aldrig dömma någon...
Poodleme: Det jag vill med tråden är att få försöka resonera om dessa starka känslor. Som jag skriver sist i TS så tror jag det skulle hjälpa mig att få kontakt med andra som varit i situationen.
Men möter ju mest upprördhet, vilket inte var min mening!
Poodlemy:
Att få höra hur hemsk man är när min verklighet säger att ett barn som blir till i en skön sexakt inte är något hemskt?
Sveket mot min man och mina barn är ju givetvis hemskt, men det innebär ju inte att de upplever mig som hemsk!?
Men visst - JAG kommer ju för alltid få leva med att renheten är borta.
Tror nog jag tycker att jag redan gjort det hemskaste tänkbara, att det redan är förstört och att jag inte kan bete mig värre...