Vill ha barn med min älskare...

Min älskare är själv gift och nu har de ett barn. När vi började våran relation, över 4 år sedan, var det inte så. Han är ju en alldeles underbar pappa det vet jag, men jag vet oxå att han aldrig skulle lämna sin fru.

För ett år sedan blev jag gravid, men visste inte om det var min man eller min älskare som var far till barnet. DÅ kände jag at bara jag visste att det var min älskare som var far till barnet så skulle jag behålladet.

Nu gjorde jag inte det. Jag ångrar mig.... MEN kan som sagt inte släppa detta...

Ärligt så känns det som jag försöker spela mig själv ett spratt. Jag fattar ju det orimliga i hela situationen, jag gör det!!! Men ändå - HUR gör man för att släppa en sådan stark önskan???

Inför aborten för ett år sedan pratade jag med en kurator. Men inte är det kul att inse (läs:se i kuratorns ögon) att man strulat till sitt liv så in i... Känns ju liksom som att det inte kan bli värre... Och att dela med sig av något så hemligt igen tror jag inte att jag kan...

Hur jag kan se min man i ögonen? Jag har ljugit så länge redan... vet inte hur eller varför det började, kände mig någon gång berättigad för att han hade undanhållit något för mig...

Jag har inte några känslor för min man längre. Skulle vilja lämna om jag bara vågade. Han håller mig kvar, säger han skulle bli förkrossad om jag lämnade honom...

Min älskare då!? Han säger han älskar sin fru, men kan inte avvara mig...

Skrev jag att jag kände mig berättigad att vara otrogen!? Nej, skrev bara att jag inte vet vad som startade det hela... Var inte min mening att skylla ifrån mig mina handlingar...

Hm... det gjorde jag visst... förlåt... men var inte meningen i alla fall att skylla på min man

Har nog handlat om att jag har varit, eller är, förälskad i den andre mannen, men utan möjlighet att få leva med honom. Säger han hoppa så hoppar jag.
Är så tveeggat: Vill föda hans barn, vill visa att jag kan ge honom det som inte hans fru kan. Samtidigt så vill jag ju inte han ska bli arg på mig.

Anonym (erfaren): Men då vet du ju lite hur jag känner, hur svårt det är att bryta bandet till älskaren. Som om att de har fullkomlig makt. Som att jag inte förmår att säga nej. Men samtidigt då att om jag blev gravid med min älskares barn så skulle han inte vilja det, men det är det enda "uppror" mot honom som jag kan göra... Förstår du? Och hur tänker du framöver?

Vet visserligen att om min älskare fick reda på att jag väntade hans barn så skulle han vilja berätta för våra respektive men fortsätta vara gift och sedan vilja ta hälften av ansvaret.

Jag står redan i valet och kvalet att lämna min man. Att jag har levt ett dubbelliv under många år vill jag ju naturligtvis inte nämna, men minus det så skulle min man bli förkrossad om jag nämnde ordet skiljsmässa. Men som sagt, visste han så...

Tankarna jag har är ju alltså att ev leva själv med delad vårdnad om min och min mans barn, men med ett nytt litet barn. Kvinnor som väljer att föda ett barn utan att ha en fast relation med barnets far finns väl redan innan jag ev gör det.

En man eller kvinna kan väl för guds skull vara bra föräldra oavsett om de kanske inte är så bra i relation till sina respektive makar!???