Är det brottsligt att ta emot 40.000 för att donera ägg?

Det är mycket stor brist på äggdonatorer både i Sverige och i Finland. Köerna är många gånger så långa att det aldrig blir aktuellt med någon ÄD p.g.a. att åldern kommer emot. Kliniken där jag går i Finland har fått in EN äggdonator de senaste 8-10 månaderna. Bristen på donatorer innebär oerhörd tragik för många barnlösa par.
Om det då finns någon som har ekonomisk möjlighet att betala lite mer än 3000 kronor för ägg tycker jag det är helt ok. Jag skulle själv göra det utan några som helst skrupler. Dock är vår ekonomi redan körd i botten p.g.a. alla kostsamma IVF-behandlingar.
Om jag skulle köpa ägg så fick jag ju faktiskt även möjlighet att träffa donatorn vilket man ju inte får göra vid en vanlig ÄD. Kanske kan det även innebära att kön inom landstinget minskar och därmed att chansen för folk med mindre pengar att få hjälp ökar. Försäljning av ägg pågår för övrigt för fullt även i Sverige.

Den juridiska lagligheten uttalar jag mig inte om.
Finland och Sverige är nog ganska lika, förutom att Finland har mera "fötterna på jorden" attityd i etiska frågor runt IVF, ÄD och andra fertilitetsbehandlingar. Man gör mindre affär runt alltihopa helt enkelt.
Om du blir bekant med någon som önskar ägg och du sedan känner att du är villig att donera ägg till henne kan jag inte tycka det är fel. Vill mottagaren betala dig en ersättning för att du hjälper henne istället för att hon får vänta i 3 år så är det väl toppen !

Nu vet jag inte hur mycket erfarenhet av ämnet folk har som skrivit här har men för egen del har jag genomgått 6 IVF. Jag har inte läst alla inlägg.

Någon uttryckte att det skulle vara jätteorättvist om en kvinna skulle få 40 000,- för att donera och någon annan bara 3000,-.
Herregud - välkommen till verkligheten säger jag då ! Ingenting är rättvist vad gäller vård för infertilitet. Vissa får offentligt bekostad vård, andra får betala allt själva till skyhöga summor (vi är uppe i ca 150 000 sek totalt). Jag har t.ex. en bekant som snart fyller 40, hon har lyckats få flera samhällsbekostade IVF-behandlingar, för mig var det STOP vid fyllda 38 år.

Idag står tusentals par i kö för ÄD samtidigt som väldigt få kvinnor är intresserade av att donera. Jag är övertygad om att högre ersättning skulle vara en väg att gå.
Efter att själv ha genomgått ett otal behandlingar kan jag inte förstå hur man kan tycka att 3000,- skulle vara tillräcklig ersättning. Det är frågan om 4-6 veckors tid av full koncentration, läkartider som skall pusslas in i livsschemat, mediciner och sprutor som skall tas på exakt rätt tid o.s.v.

Visst är det fantastiskt att det finns kvinnor som nästan vill BETALA för att donera men de flesta funkar nog inte så. Självklart skall man kompenseras ORDENTLIGT.

Vi är några här som kanske är mer insatta än andra, tack till Squirl och Moparwoman för kloka inlägg !
Så sant att etik, moral och värderingar ändrar helt när man själv hamnar i situationen.

Någon antog att en donator blir grundligt utredd, t.ex. vad gäller lämplighet. Donatorns lämplighet utreds rent FYSISKT (åtminstone i Finland), den psykiska "utredningen" är minst sagt ytlig. Knappelunda utreds donatorns liv och leverne. Det är också mycket ovanligt att donatorer underkänns.
Skulle jag få välja skulle jag vilja träffa den tilltänka donatorn, vilket inte är möjligt idag eftersom donatorn är anonym för mig.

Squirl: Mycket bra inlägg ! Jag håller med dig i allt du skriver.

Det finns tusen andra frågor inom fertilitetsvården som jag anser vara viktigare än betalning för ägg. Ni som inte är "inne i svängen" verkar inte känna till det klassamhälle som barnlösa lever i.
Man kan lugnt konstatera att om det visar sig att du har svårt att bli gravid på naturlig väg är du illa ute om du inte är rik !
Jag vill nästan gå så långt att jag säger att är du förmögen går det garantera barn på ett eller annat sätt, men har du inga pengar är risken stor att att du blir barnlös. Tyvärr är det så verkligheten ser det ut idag.
Är du under ca 37-38 år har du normalt rätt till kanske 2 IVF-behandlingar med egna ägg. Enligt statistiken leder var 4:e IVF till barn. Där kan vi börja. Hur skall man finansiera resten .. ? Eller VARFÖR, varför bekostar inte samhället detta ?! Infertilitet är klassad som sjukdom men ändå måste du betala denna vård själv av dina surt beskattade pengar !

Någon tyckte att 100 000,- (kan variera upp till 200 000,- beroende på land) för en adoption är helt ok, det är bara att ta lån. Det kan man säkert om man 1) har ett jobb (man är alltså inte sjukskriven för depression efter långvarig misslyckad infertilitetsvård) 2) man har inga tidigare lån på 150 000-200 000,- för fertilitetsbehandlingar.

Att man har tankar om äggdonatorns "anlag" som t.ex. utseende tycker jag handlar om att man tänker på barnets bästa.
Jag tror t.ex. det är lättare att vara ett vackert äggdonerat barn än ett "fult" äggdonerat barn. Precis som det är för andra barn/människor i samhället. (Det finns ju undersökningar på att t.ex. vackra människor har lättare att få jobb). De flesta tycks vara överens om att det kan innebära vissa svårigheter för det äggdonerade barnet senare i livet. Jag funderar om dessa svårigheter kanske kan försvåras om donatorn är mycket olik mamman, eller om barnet får mycket "fula" drag eller mindre trevliga anlag som uppenbarligen inte kommer från pappan.
Sedan funderar jag också om det kan vara lättare för modern att anknyta till barnet om barnet har vissa anlag som påminner om moderns. Men så får man kanske inte tänka ? Man skall ju vara så "ädel" som mottagare av donerade ägg, till skillnad från vanliga mammor.
Hoppas ni förstår vad jag menar... Kan tänka mig att jag får ordentligt runt öronen nu ... Jag är nog förmodligen fruktansvärt olämplig äggmottagare.

Naturligtvis finns det ingen sortering om ÄD är vacker eller ful. Dock faktiskt att ÄD inte har ovanligt markerade drag, typ jättestor näsa. Detta är ju med tanke på barnet.
Jag är inte själv mor så jag har ju inte en susning om hur anknytning fungerar. Det är ju bra om det anknytningen alltid fungerar till 100 % bara man har burit barnet. Så är det ju tyvärr inte i djurens värld. Annorlunda ungar som inte passar in kan stötas bort av mamman.

Vad händer t.ex. om relationen med fadern inte håller ? Tänk om barnet inte det minsta påminner om mig, är mycket hårigt och påminner om min sambo ( och dessutom "ful" ? Kommer barnet ändå att kännas som lika mycket mitt ? Vad kommer barnet/ungdomen att tycka om mig när han/hon förstår sin genetiska bakgrund ? Kan jag acceptera och älska ett barn som inte är perfekt även om barnet inte är genetiskt mitt ? Det är säkert lätt att älska och anknyta till ett barn som är "perfekt", men om det inte är det och då menar jag inte bara handikapp ?
Jag tror att de enda som verkligen kan svara på dylika förbjudna frågor är de som själva har ÄD-barn.

Det är ju väldigt kontroversiellt att diskutera ev. önskemål angående donatorn. En kvinna i behov av donerade ägg skall ju inte ha några som helst anspråk utan vara tacksam att hon ö h för några ägg. Jag anser dock att man måste titta djupare på ev. konsekvenser av icke-matchning.

Jag vill ställa en fråga: De barn som finns i min släkt är (objektivt...) ovanligt vackra och intelligenta, det är också väldigt tydligt att generna kommer från föräldrarna. Vad händer om jag får ett "fult" och "korkat" barn som t.ex. hamnar på att gå i specialklass i skolan ? Kanske blir mobbat i skolan p.g.a. sitt utseende ? Vad händer när det barnet får reda på sin genetiska bakgrund och att jag INTE hade några som helst synpunkter på donatorn ?
Känns frågan konstig ? Jag har full förståelse för att folk kan tycka så. Jag tror dock att frågan om matchning är mer komplicerad än vad folk i allmänhet tycker.

Squirl: Jag minns tyvärr inte om du själv har ÄD-barn ? I såfall är jag ju förstås extra intresserad av sina synpunkter. Jag förstår dock inte vad du menar med att målat in mig i ett hörn. Jag funderar mycket på hur mamman, pappan och barnet kan tänkas reagera i olika situationer vid ÄD. Jag påstår ingenting utan jag frågar.
Som jag tidigare skrev: Det är ju fantastiskt om den psykologiska biten, t.ex. anknytningen, alltid fungerar perfekt eller i a f med säkerhet inte påverkas av att ägget är donerat. Men jag undrar om någon faktiskt kan vara tvärsäker på det ? Finns det forskning på ämnet t.ex. ? Jag tycker inte det skulle vara så långsökt att tänka sig att man har lättare att acceptera ett "eget" barn med defekter än ett barn med "främmande" gener.
Och hur kommer man att känna för barnet om man separerar från pappan och kanske rent av börjar tycka illa om honom ? (Inte så ovanligt ...) Jag tror definitivt inte att man skall blunda för dessa frågor.

Jag har ingen aning om hur jag skulle reagera om jag fick ett handikappat barn och ägget inte var mitt. Många här på forumet är så otroligt präktiga och verkar ha skyhög moral. Allt verkar så enkelt, som att det är självklart att man alltid älskar ett barn, oberoende av dessa förutsättningar. Så ser det ju inte ut i världen så jag är ganska förvånad över att det skulle vara så självklart.
Jag tror knappast att någon med säkerhet hur en mor kommer att reagera eller om ÄD påverkar reaktionen, om barnet inte är "perfekt".