denna stress angående utveckling..

Alla barn är olika och bra på olika saker. Det vanligaste är väl att barnet går utan stöd omkring ett år? 10 månader tror jag är på den tidigare delen av skalan. Kanske är den där jämförelsehetsen egentligen en oro för att det ska vara något fel på ens eget barn? Tänk om man bara kunde stanna upp och njuta av det som är NU, istället för att drömma om det som ska komma. Efteråt kommer man ju att sucka nostalgiskt över att tiden går så fort och man "missade" en del när barnet var litet! (Dessutom är det rätt skönt med ett barn som inte tar sig fram överallt! Det är nog svårt att hinna med i kryptempot.)