Jag kommer ha två barn med två olika pappor som jag inte lever med... det var verkligen inte så jag ville ha det, men jag har helt enkelt gått på två feta nitar!! Någon fler som också har barn med olika män?
Jag skäms ibland rätt mkt för att min situation ser ut som den gör, men vill inte det... vill vara stolt och gå vidare i livet utan kärnfamiljen inetsad i huvudet...!!
jag har fem barn....den första f 80 med en pappa den andra f 85 med en annan pappa...den tredje o fjärde f 89 o 90 med en pappa o den sista f 93 med en annan....alltså fem barn med fyra fäder...har aldrig haft problem med det nånstans..barnen ser sig som helsyskon...sen är det så att alla papporna känner varanda bra o respekterar varandra...vi kan alla ses på olika tillställningar...har tom firat jul ihop..jag har en himla tur tycker jag...vi är som en enda stor familj...ska tillägga att de killar jag haft efter.. som jag inte har barn med har oxå respekterat situatonen
du behöver ju inte tala om direkt att du har barn med olika män.
Jag själv har 3 barn alla med olika pappor,dock så har dom 2 minsta växt upp med samma "pappa"
Men det finns inget att skämmas över,visst kunde man ha gjort bättre val här i livet men vi har ju våra små änglar ju,glädjs åt det istället
Jag kommer ha två barn med två olika pappor som jag inte lever med... det var verkligen inte så jag ville ha det, men jag har helt enkelt gått på två feta nitar!! Någon fler som också har barn med olika män?
Jag skäms ibland rätt mkt för att min situation ser ut som den gör, men vill inte det... vill vara stolt och gå vidare i livet utan kärnfamiljen inetsad i huvudet...!!
Här är en till! Tre barn med tre olika pappor, 18 år mellan äldsta och yngsta. WT och katastrof tycker vissa, i själva verket ett resultat av en kombination av oförutsedda omständigheter och dåliga val. Nu är jag lyckligt gift med pappan till den yngste, som blev till trots att vi var noga med att skydda oss. Alla barnen ser sig som syskon, punkt slut. Att de "bara" är halvsyskon har aldrig spelat någon roll.
Vissa berättelser är svårt drabbande, män som är veritabla Jekylls och Hydes, svårt att förutse att förvandlingarna. Nu skriver jag från mitt barnfria perspektiv, jag ville aldrig ha barn, någonsin, men jag gillar barn och mammorna här i tråden tycks göra allt för barnen och förtjänar all uppmuntran. Se ner på mammor som har barn med olika partners? Inte idag, det hör till gångna tider. Det man tänker på numera är vardagspusslet och huruvida alla involverade ska trivas och få det att funka praktiskt, varannan vecka-principen och lämning och hämtning. Administration krävs, men är man duktig på det kan vardagslivet säkert funka utan friktion och barn i en syskonskara gör ingen åtskillnad på varandra, de är alla syskon och kommer så att förbli. En nedvärderande syn på dessa mammor, riktiga vardagshjältar, säger mer om personerna själva än mammorna. Förr I tiden, på landsorten, var det annorlunda. Där dömdes utan misskund; jag fick till exempel inte umgås med en flicka vars mor hade 3 barn med olika fäder. Detta var förr I tiden, på 50-talet i Västra Götaland; där blev ogifta mödrar stämplade, samhällets parias. Detta föråldrade synsätt har normala intelligenta människor lämnat på historiens soptipp, på samma sätt hör ålderstigen syn på mammor med barn med olika fäder hemma på sagda soptipp. Bort med detta unkna och föråldrade!