Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Ett STORT GRATTIS till dig crex! Fasen vad underbart att förlossningen är över och att det gick bra! HURRA!

Jag vill också vara ute "på andra sidan" nu!

GRATTIS DrottGirl! Jag är också jättenyfiken på snittet och hur det kändes. Nedräkningen till mitt snitt har börjat och livet känns helt overkligt och nervöst just nu...

Lycka till imorgon Kattöga! Det är jobbigt det där när man ska upp tidigt och känner att man MÅSTE sova innan, och då får man inte en blund i ögonen... Känns som att det kommer bli så för mig också, har snitt-tid kl.7 på morgonen.

Fru U skrev 2007-12-04 10:52:28 följande:

Jag känner mig lite dubbel i min inställning till Aurora... För det första tycker jag det är fantastiskt att man gratis kan få gå i terapi och prata om sin rädsla, att dom verkligen vill att man ska få en bra förlossning. Sen kände jag tyvärr att personkemin inte stämde med vare sig Aurora-läkaren eller Aurora-BM. Kände mig inte hjälpt av samtalen (ca. 4 st). Men sen när jag bestämde mig för kejsarsnitt så var det ingen som protesterade eller försökte övertala mig, vilket kändes otroligt skönt.

I vanliga fall hade jag tyckt att det skulle vara asjobbigt att gå upp så tidigt (kl.5 för att vara där 7). Men nu tycker jag det är bra för jag tror att jag kommer ha enormt svårt att sova så att varje timme blir en plåga och att jag dessutom kommer vara jättehungrig, jag är en sån som måste äta var tredje/ var fjärde timme för att må bra. Men dom har lovat att jag ska få näringsdropp när jag kommer in. Åh fy fan vad jag känner mig oredo...

Jag skriver bara lite kort nu.
Första kvällen hemma efter 5 dar på BB efter kejsarsnitt. Jag är så jävla utmattad och har ont i såret. När älskade lilla sötnosbäbisen bara skriker och skriker bryter jag till slut ihop och bara gråter. Det känns så hopplöst att inte kunna trösta. Hur ska man orka. Det här är det jobbigaste jag varit med om i hela mitt liv. Jag tycker så mycket om henne. Snälla finns det nån som känner igen sig? Tårarna rinner utmed mina kinder medans jag skriver.

Hon fick för lite mat konstaterade dom på BB och hon hade gått ner alldeles för mycket i vikt. Så vi satte igång med ersättning + urpumpning och matade henne var tredje timme med kopp. Hon gick upp i vikt bra. Hon verkar vara en glupsk typ. Nu misstänker vi att hon har ont i magen kanske, testar olika knep men hon skriker som en stucken gris. Värre än hon någonsin gjorde på BB, typiskt när man är själv och desperat!

Vad snälla ni är som stöttar och tipsar, tack :)
Allt känns mycket bättre idag!
Hon skrek fast hon hade fått sin tilldelade dos, vi trodde därför att det var magknip, jag ringde BB mitt i natten och hon sa "testa att ge lite mer mat", det gjorde vi och vips blev hon nöjd! Lilla matvrak!
Min pojkvän hjälper mig jättemycket och är ledig, han försöker avlasta mig allt han kan. Vi bär och bär jättemycket på henne, hud mot hud gillar hon bäst. Gungar och nynnar sånger. Har testat "tigern i trädet" när vi trodde att det var magknip. Men som sagt, hon vill helt enkelt ha mycket mat.
Dessutom gav vi upp den krångliga koppmatningen igår kväll och övergick till nappflaska som ju var helt suveränt! Inget spill och hon får inte i sig lika mycket luft. Jag fortsätter att testa amning men jag tänker inte vara knäckt om det inte funkar. Pumpar ur brösten så att hon ska få så mycket modersmjölk som möjligt.
Så.
Det var det, rapport från mig idag (som har hunnit både duscha, vila, kollat mail och nosat bäbisen i huvet)

aha, vad är minifom för nåt? hur funkar det?

Vi hyrde en elektrisk bröstpump från sjukhuset, bisarr grej! I början kändes det lite hopplöst men det ger resultat, nu ser jag ibland att det sprutar små strålar från bröstet när jag pumpar. Då blir jag så glad att jag ropar på sambon och säger "kolla in tuttarna! Fan vad coolt!".
/ mamma Mu

Det känns konstigt att JAG nu är en sån där som är "ute på andra sidan" och har erfarenhet av snitt ;) Hur man upplever det måste ju vara så himla individuellt, framför allt beroende på vilken attityd man har. Jag var så himla nervös inför snittet, grät och skade helt okontrollerat i hela kroppen. Så hade det ju inte behövt vara. Det var ju inte så farligt, bara bisarrt. Att sätta ryggbedövningen gjorde inte speciellt ont, inte värre än en vanlig spruta. Att bli bedövad var bara konstigt men det gjorde ju inte ont när dom tog och bökade runt i en. Jag blev inte illamående (som jag trodde att jag skulle bli). Jag fick inte svårt att andas (som jag var rädd för och hade hört att man kunde känna). Att få bäbisen på bröstet var ashäftigt och jag grät av lycka och lättnad att det var över. Att bli ihopsydd gick fort och kändes ju såklart inte heller.

Däremot tyckte jag att återhämtningen var lite tuff. Jobbigt att ha ont i såret och svårt att röra sig. Men man gjorde ju framsteg varje dag. Sen tål jag inte heller morfin utan fick ha nån annan smärtlindring, kanske var den inte lika effektiv som morfinet skulle ha varit.

Nu har det gått en vecka och jag känner mig rätt okej, så det går fort framåt.

Lycka till!

Fru U skrev 2007-12-11 20:39:37 följande:

Att dom rotar runt var jag också rädd för skulle kännas läskigt men det var inte alls så jobbigt, jag kände liksom inte att dom var INUTI mig, mer som att dom bara petade på magen ordentligt hit och dit, drog liksom.
Jag trodde att det skulle ta typ 30-45 minuter att bli ihopsydd (det hade jag läst) men OH NEJ sa kirurgen, det tar 20-25 minuter totalt för HELA operationen. Fantastiskt snabbt va?!

hmmm svårt att beskriva smärtan... inte brännande... molande ja kanske, rätt skarp smärta tycker jag men man kunde hitta lägen att ligga på så det inte kändes.
jag var kvar 5 dar, stor skillnad mot Drottgirls upplevelse alltså.

crex - det låter otroligt kämpigt det ni går igenom! Jisses vad nervöst! Håller tummarna för att sonen kryar på sig fort.