Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Kattöga: ja, det känns så himla lättande!
Håller med om att 4 cm var hur bra som helst, jag hade 6 sist i och för sig, men det var eviga tider sen. Dessutom är ju 4 cm fullångt. Kankse hade den växt på sig sen i torsdags? Men det låter ju osannolikt med tanke på förvärkarna.

Just nu känner jag mig lite alltmänt nervös. Tänk om jag håller på att få havandeskapsförgiftning?! Jag mår otroligt illa, är matt, har huvudvärk och det värsta var att jag började skaka innan middagen. Men det kan ju ha varit blodsockerfall? Puh, jag får ringa in om det håller i sig och inte går över tills imorgon.

Det bästa var verkligen hur bra det kändes att åka dit! TÄnk när jag var med aurora-bm på visning för bara en vecka sen och det började snurra i huvudet och jag höll på att svimma när vi skulle gå till förlossningsrummet. Sen grät jag hela dagen coh hela kvällen och ville bara bli snittad efter det. Nu känner jag mig betydligt lugnare även om ajg var där "på riktigt" för kontroll idag. Känns jätteskönt! Särskilt att dom lyssnade så bra, jag som tänkte att dom skulle tycka att jag var ett pillerknaprande nervvrak med mina krav på bricanyl osv. Det finns stort hopp för både sjukvården och tydligen mig med!

Kegge: välkommen!

Kegge: dom vanliga värkarna var INGENTING jämfört med pinvärkarna man fick av värkstimulerande droppet. Eller i alalf all för mig. Jag ska ha eda före dropp den här gången om det måste bli nåt dropp...

Usch låter inte ett dugg kul!
Jag skulle vilja beställa en förlossning som tar ca 10-15 timmar. Kan man göra så? Det får absolut inte gå för fort, det är jag livrädd för. Och inte flera dygn som sist. Och inte sluta med klocka eller akutsnitt...

Själv är jag i v. 34+3 nu. Börjar känna mig mer och mer tillfreds med tanken på förlossning, vilket chockar mig sjläv! Otroligt och underbart!

När det väl "smäller" har man ju ingen aning om vad som hädner med känslorna och tankarna. Jag har tidigare haft många ångestattacker i samband med bara mvc-besök osv utifrån förlossningen och förra förlossningen. Så sakta har jag börjat hittat dom mer positiva sidorna av hur det var förra gången och hur det ska kunna bli. Men det växlar så klart väldigt fortfarnde och kan vända superfort!

Gäääsp, ja nu ska jag försöka sova. Hoppas att alal mina nya piller hjälper itll så att jag får en god natts sömn!

God natt!

0Love0: fy så gräsligt sagt!!!
jag gick i alla fall som tur var på aurora efter min förra förlossning och hon var så fin! Hon sa att jag inte ska låta min dåliga förlossningsupplevelse begränsa antalet barn jag vill ha. I slutändan kommer vi fram till en lösning som kommer att fungera för dig, sa hon och lovade snitt om jag skulle vilja det. Det är 3 år sen nu och jag har levt på dom orden sen dess!

Mamma åsa: usch vad tråkigt att ha en sån upplevelse bakom sig! *kramar om*

Fru U: vad jobbigt att du kommer att behöva göra ett snitt när du är operationsrädd! Men sövning kanske ändå är ett alternativ? Vad gäller anknytningen så tyckte jag att det tog en evighet att knyta an till min första bebis, så du har gott om tid på dig! Jag har fått höra att det är så för många förstföderskor också och inte bara nåt som var konstigt med mig. Man har så mycket att jobba med, med processen att bli förälder, lära känna barnet och lära känna sig själv som mamma i stort sett. Det får ta tid!

Visst är det så att inte alla ställen har att man får vara tillsammans hela familjen på uppvakte efter ett snitt? Så tror jag att det är här nämligen, att pappan och barnet är någon annanstans. Det är en stor grej för mig, eftersom jag önskar att jag i samband med den här förlossnignen ska få ha hela familjen samlad. Kanske ska fråga min aurora? Det är en så stor grej att jag väljer bort snitt bara för det. Samtidigt känner jag mig just nu nöjg med det beslutet. Vi får väl se hur jag vacklar vidare.

Japp, det blir verkligen problem att man är rädd för alla sätt. Usch! Just nu lever jag i förnekelse av det. Så som aurora sagt att jag inte får göra. Men jag var ju tvungen att avboka mvc-psykologen igår när jag skulle till förlossningen. Tänker försöka bota mitt strutsbeteende med att kolla den där norska förlossningsserien. Det borde sätta fart på känslolivet!

Jag vågar inte åka till förlossningen och föda barn utan att ha vräkt ur mig väldigt mycket ångest, tankar på det som gick fel sist och så INNAN jag kommer dit. Då tror jag det blir katastrof. Har bara kommit på ett sätt att verkligen släppa fram coh det är den där norska förlossningsserien. Tårarna sprutar, känslorna flödar.

DrottGirl: jag var också handikappad eftermin förlossning. Kunde inte bära till skötbordet första månaden coh sen blev jag halvtidssjukskriven en tid efter det också. Så det som alla argumenterar för (alla bm + läkare) att återhämtningen tar tid efter snitt, att man inte kan bära osv är ju som att bara hälla vatten på mig. Det rinner ju av inom tre röda för jag hade ju så efter min vaginala förlossning! Jag har också svårt att tänka på att det kan bli så igen. Sen tänker jag att så bedrövlig som min förra förlsosning var, så lång tid som det tog att återhämta sig från graviditeten osv. så slår jag vad om att jag skulle få kraftiga infektioner och alla möjliga problem just för att det går så bra för alla andra när dom snittas. Usch, vad hopplös man är när man börjar tänka så där hela tiden!