• taksi

    Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

    Vanadiz: ibland måste man ligga på lite om man vill ha en lite tidigare tid. Annars är det lätt hänt att man får en tid när man passerat v. 32 eller nåt sånt liknande. Förra gången fick jag tid först i v. 35, så nu fick min sambo ringa så att ajg fick tidigare. Jag klarade själv inte av det utan började darra och grina så fort jag försökte ringa dit, men sen har det känts jättebra med kontakten och jag skulle lätt kunna ringa idag om jag kände att jag behöver, nu när vi väl har etablerad kontakt. Så mitt tips är att ringa och be att få komma extra tidigt, fast nu vet jag ju inte vilken vecka du är i?

  • taksi

    Jag väljer att försöka en vaginal förlossning igen trots den jag har bakom mig. För mig känns det mycket tryggare! Både för min och bebisens skull. Samtidigt är jag ju rädd för vaginal förlossning då min bebis mådde dåligt under förlossningsarbetet sist. Tycker att dom gjorde fel som drog på droppet så att hon fick hotande fosterafyxi istället för att faktiskt ge upp och akutsnitta mig.

    En sak som avgjorde det var att jag tycker det är ungefär dubbelt så läskigt, äckligt (välj hemskheter själv) att se film på ett snitt jämfört med en vaginal förlossning. I en vaginal förlossning känner jag igen mig och det finns många bitar av min förlossning (typ två dygn) som jag tycker fungerade bra. Jag kände tillit till personalen och gör det även inför den här förlossningen, tyckte att jag blev bra bedövad så smärtan var inget problem. Så egentligen är det själva krystskedet eller innan en ev. EDA läggs som jag oroar mig för, dvs panik om det blir lika illa som sist. Sugklocka igen är jag också rädd för, annars känns det som att jag borde fixa krystandet. Mest är jag då orolig för att spricka mycket och att det ska vara svårt att lappa ihop mig igen.

    Men jag känner mer kontroll i en vaginal förlossning. Det handlar om mig och min kropp allra mest. Kejsarsnitt där lägger jag i stort sett mitt ohc barnets liv i läkares händer. Jag har läkarskräck och tycker att det känns väldigt obehagligt att tänka sig. Däremot vill jag hellre ha akutsnitt än uppleva en lika dålig förlossning som sist, och hellre snitt än sugklocka (tror jag).

  • taksi

    Vanadiz: i min släkt har vi också så där sega förlossningar med första barnet. SEn med andra så har dom visst kommit i raketfart! Fast själv är jag ju inne i världens längsta latensfas med tappen som började mogna och dra sig tillbaka redan i v. 32. Nu är jag i v. 39.... Så inte lär det gå så mycket fortare den här gången. Förvärkar har jag varit sjuskriven för sen v. 24 coh jag har svår foglossning, vilket gör att jag har varit rädd för att vara väldigt utmattad även inför den här förlossningen. Men istället har jag tagit hjälp av alla mediciner som går att få och sovit riktigt bra nu.

    Jag kunde inte gå eller stå upp efter min förlossning och inte bära barnet till skötbordet på en månad trots vag. förlossning, så för mig biter inte det första argumentet som alla hävt ur sig ang snitt "då kommer du inte orka ta hand om barnet i början". Ser det nästan som större chans att kunna det om jag blir förlöst med snitt. Fast jag är ju tyvärr snitträdd!

    DrottGirl: grattis till tiden, spännande! Hur känns det? Är det oroligt eller pirrigt, elelr kanske både och?

  • taksi

    Ja, jag blir alldeles kär bara jag tänker på det!

    Om tappen är tillräckligt mogen så är onsdag den stora dagen. Jag har i ärlighetens namn kliat bebisen på huvudet två gånger idag i mina försöka att skynda på tappens utplånande. Haha, rätt gulligt faktiskt att känna det lilla huvudet där och tänka sig att snart kommer jag att få se det. Undrar om bebisen är flintis som storasyster var eller om den har kalufs? Vilken ögonfärg, hur ansiktet ser ut, hur stor den är när den föds? Å, vad jag längtar nu! Känner mig sååå kär i denna lilla varelse som jag snart ska få träffa!

  • taksi

    Haha, får nästan lust att gå och klia bebisen på huvudet igen nu bara för att verkligen verkligen se till att nåt händer!
    Jag hoppas ju att anknytningen ska gå toppenbra den hrä gången. Det känns så eftersom det har varit så stor skillnad nu nrä jag haft bebisen i magen bara, men jag vet ju att allt kan hända efter förlossningen (typ trauma och sånt), så jag är förberedd på allt och hoppas och tror på det bästa!

    Ja, det är imorgon kvar att fördriva tiden och då kanske jag ska åka till jobbet hela förmiddagen och intervjua blivande chefer. Eller så ska jag ligga i soffan och bara vila, vila, vila. Men med tanke på att jag inte har klarat av att somna idag, trots att jag inte kunde somna om när jag vaknade i natt (förlossningsnervositet, ska inte kalla det för skräck längre) så kanske jag behöver annat att tänka på imorgon.

    Vet ni, min sambo den dumbommen ska vara borta imorgon kväll! Kvällen innan igångsättningen! Jag fattar inte, han erbjöd sig att avstyra, men jag sa nej, eftersom jag vet att det här är hans största nöje och han har inte mycket av nöje i sitt liv numera (bara dubbelarbete). Han kan inte boka om eftersom han ska spela med ett band och dom brukar träffas en gång per månad. Nästa månad lär han ju inte kunna, så jag unnar honom, men det känns så tråkigt att inte ha honom hemma just imorgon kväll. När man ska förbereda sig, vara pirrig, vara skitskraj osv. Ikväll får vi mycket att göra inför bebisens ankomst med andra ord!

  • taksi

    HaJoMi: precis så som jag känner. Det är helt underbart att vara i den känslan!

  • taksi

    DrottGirl: vad roligt att det känns så bra och visst längtar man! Trist att du inte fick något ledigt innan bebis bara, förstår att det känns stressigt.

    apan: visst önskar man det. Man skulle vara en av dom där som sa hela tiden "det är så natuuuuurligt att föda!"

    Love: vad trist om du måste ge upp amningen! Själv hoppas jag på bättre amning än förra gången, men om inte så blir det mycket mer tillägg. Skönt den här gången att ha lärt sig efter förra! Men det är ju både mysigt (om det funkar) och praktiskt (om det funkar) att amma, så jag håller tummarna nu för att det ska funka för dig och att det kommer att göra det för mig med! Vad är det som strular med amningen?

  • taksi

    Ah, det känner jag igen från sist. Ena bröstet var ungefär hälften som det andra. Jag var så himla envis sist bara, kämpade på och gav lite tillägg på kvällarna. Amning ägnade jag 40 minuter per timme åt, förutom kvällarna då jag växlade bröst från 20-01. Så kommer jag aldrig i livet att göra den hrä gången! Mådde skitdåligt av det!

  • taksi

    Nej, jag tyckte det var hemskt att vara envis, men hon tog ju bröstet fast bara på kvällarna när jag växlade bröst i timtal. Beror väl på hur länge, men jag var envis i över 5 månader och det var faktiskt bara för mycket! Fast så klart att man ska kämpa på en liten stund om man känner att man orkar. Jag håller på dig och hoppas att det ska gå vägen!

Svar på tråden Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning