Tråd 2 för oss som är rädda både för snitt och vaginal förlossning

Jag kom på att jag ville skriva en till grej. Nyss såg jag en film på 5:an om en tjej som hade bröstcancer. Hon genomgick jobbig cellgiftsbehandling och så gick hon på en fest där en kompis precis hade fått barn. Då tänkte jag att jag måste försöka få lite perspektiv på det här! Det ska ju ändå komma ett barn snart, även om det är jobbigt att föda så är det ju nåt positivt i slutändan. Vill försöka komma ihåg den känslan.
Nu menar jag inte att förringa min egen och allas rädsla här genom att säga att det finns folk som har det värre, bara att ibland kan det vara skönt att se det lite från ett annat håll.

Jag är också förstföderska men jag vill gärna samla in information från "verkligheten". När man pratar med barnmorskan och Aurora-läkaren så känns det ju som dom slätar över allting och säger att det är sån liten risk med allt. Sen hör man från kompisar och här om hur det känns på riktigt. Jag vill ha så mycket information som möjligt. Men det är klart på ett sånt ställe som Familjeliv och trådar för förlossningsrädda måste det ju vara en överrepresentation av folk som haft hemska upplevelser.

crex - oj vad pirrigt att åka in till sjukhuset men underbart att höra att det blev så positivt med bemötandet! Hoppas att du inte har havandeskapsförgiftning och att du mår bättre snart :)

Intressant att höra om er som fått kejsarsnitt att det inte kändes så läskigt när dom tog ut barnet, det måste ändå vara en bisarr känsla. Jag är så rädd för att må illa också, men det har jag hört att man mycket väl kan göra under en vaginal förlossning också.

Idag var jag och min kille på ett första möte med en barnmorska på Aurora, hon pratade hela tiden om hur NATURLIGT det var att föda barn (vaginalt) och att kroppen sköter det där. Det känns inte ett dugg betryggande för mig att höra, jag är ju rädd att mitt PSYKE inte ska klara av det och få panik och göra att allt blir krångligare. Om en person till säger att det är NATURLIGT att föda så skriker jag!!!

"NATURLIGT att dö" ja det var en bra replik! ha ha

Jo jag har precis frågat efter nån kurator faktiskt så jag hoppas att jag får nån tid till henne snart. Jag klarar inte av att prata med såna där käcka runda äldre kvinnor. Helst skulle man ju vilja träffa nån i sin egen ålder som säger "Ja jag vet! Jag var också skiträdd för att föda, men så här hanterade jag det...".

Ja det är verkligen skönt att höra att man inte är ensam, gillar den här tråden!

Vad vidrigt det låter förresten med Bricanyl-biverkningarna! Stackars er. Jag har astma ibland och har förut inhalerat Bricanyl, men det här med tabletter låter som en helt annan grej. Eller minns jag fel tro? Visst är det så det heter?

crex - stackars dig vad jobbigt det låter! Vissa dar är tyngre än andra helt klart. Det är så svårt att tänka positivt ibland.

Jag tror att jag har bestämt mig nu för kejsarsnitt. Jag säger "tror" för jag är en sån person som aldrig kommer känna mig hundra procent säker på nånting. Är nu nervös för att Aurora-läkaren inte ska gå med på det så att det liksom blir en kamp... Tänkte att jag kanske skulle mejla och förklara för henne INNAN vi ses, jag har lätt för att få tunghäfta när jag blir nervös.
Wish me luck!

crex och kattöga - tack för lycka till! Jag skickade iväg mejlet i morse och fick svar nu ikväll, på en söndag!!! Hon sa okej till kejsarsnitt! PUH! Så skönt. Så nu ska det väl gås igenom hur ett snitt går till och jag har massa frågor. Hoppas att jag kan känna mig lite lugnad nu när jag bara har en sak att koncentrera mig på. Men det ÄR läskigt med snitt, det kan jag inte komma ifrån. Jag kommer säkerligen vara ett nervvrak på dagen D.

crex - jag är i vecka 34 förresten

Och till RebeccaR vill jag bara säga lycka till i ditt beslut om förlossningssätt, herregud vilken fruktansvärd händelse du gått igenom. Det är svårt att veta vad man ska säga. Kram!

Angelzezzan - du kanske skulle skriva ner din lista på papper också, det gjorde jag. Det kan vara intressant att se om ens prioritering ändras lite med tiden. Jag kände att vissa saker blev mindre viktiga och att det blev tydligare vad som var min stora skräck.