vaginalt/snitt
Läser inte de övriga svaren utan hoppar bara in och svarar på ts.
Jag känner så väl igen mig då när jag väntade min nr 3. Hade skräck och kunde inte ta till mig att jag var gravid. sköt det framför mig bara. Kroppen var gravid och mådde konstigt, huvudet vägrade förstå och det blev bara kajko. Det slutade med att jag blev sjukskriven för depression. Jag kunde inte fungera normalt.
Fick pga detta bland annat göra ett extra ul, för att se bebisen igen och kanske ta till mig graviditeten och känna lite glädje. Var förstås skojigt, även om det inte funkade på mig. Jag var mer inställd på att jag av olika orsaker inte skulle åka med en bebis hem. Handlade inget, precis som du.
Jag ville heller inte ha snitt.
En underbar läkare på Lassarettet i Norrköping föreslog att jag skulle bli igångsatt. När jag var mogen och när det fanns personal som kunde sätta den bedövning jag ville ha och det fanns tid att ge mig massor av uppmärksamhet.
De skrev in i journalen att om värkarna trots allt skulle börja innan, var jag välkommen in direkt för att få bedövning. De kunde till och med sätta bedövning innan de satt igång mig.
Jag har snabba förlossningar (under 6 tim) och denna var inget undantag.
Undantaget denna gång, var att jag hade fyra värkar totalt som gjorde ont på slutet, och 3 krystvärkar. Det var allt ont jag hade. Underbara människor säger jag bara
(Den bedövning jag bara skulle ha, var västerviksbedövningen, den där de sätter sprutor vid livmodertappen.)