vaginalt/snitt

Läser inte de övriga svaren utan hoppar bara in och svarar på ts.

Jag känner så väl igen mig då när jag väntade min nr 3. Hade skräck och kunde inte ta till mig att jag var gravid. sköt det framför mig bara. Kroppen var gravid och mådde konstigt, huvudet vägrade förstå och det blev bara kajko. Det slutade med att jag blev sjukskriven för depression. Jag kunde inte fungera normalt.

Fick pga detta bland annat göra ett extra ul, för att se bebisen igen och kanske ta till mig graviditeten och känna lite glädje. Var förstås skojigt, även om det inte funkade på mig. Jag var mer inställd på att jag av olika orsaker inte skulle åka med en bebis hem. Handlade inget, precis som du.

Jag ville heller inte ha snitt.

En underbar läkare på Lassarettet i Norrköping föreslog att jag skulle bli igångsatt. När jag var mogen och när det fanns personal som kunde sätta den bedövning jag ville ha och det fanns tid att ge mig massor av uppmärksamhet.
De skrev in i journalen att om värkarna trots allt skulle börja innan, var jag välkommen in direkt för att få bedövning. De kunde till och med sätta bedövning innan de satt igång mig.

Jag har snabba förlossningar (under 6 tim) och denna var inget undantag.

Undantaget denna gång, var att jag hade fyra värkar totalt som gjorde ont på slutet, och 3 krystvärkar. Det var allt ont jag hade. Underbara människor säger jag bara

(Den bedövning jag bara skulle ha, var västerviksbedövningen, den där de sätter sprutor vid livmodertappen.)

Tråkigt att du inte får någon förståelse. Jag berättade om min skräck för bm omedelbart, men kände inte för att få hjälp förrän senare. (kanske dumt av mig)
Jag gick och pratade med kuratorn, trots att jag alltid tyckt att sånt var tjafs som inte hjälper. Nu efteråt känner jag ju att det var otroligt skönt att få spy ur mig all min rädsla och alla tankar för en helt utomstående person.

Min sista var också planerad.
Jag tog ut spiralen med tanken att "ut kommer den alltid"   Ville ju ha en bebis.

Stå på dig och kräv hjälp och stöd!