Är det egoistiskt att begå självmord? (Läs TS)

Nja. egositiskt och egoistisk. Som sagt, den som ser ett självmord som sista utväg tänker nog inte så. Nu kan jag bara tala utifrån egen erfarenhet men, men en mycket nära anhörig till mig höll på att stryka med efter en överdos tabletter. Och ja, jag kände faktiskt ett sting av den där egoistiska känslan. Vill inte skriva så mycket eftersom man inte kan vara anonym, men hade han inte klarat sig så hade det satt mig en hemsk situation. På många sätt! Jag är tacksam och glad att han överleve, men det bor faktiskt en del obearbetad ilska i mig efter det som skedde. Det kan jag inte förneka.

Nej, samhället gör inte nog för de som mår psykiskt dåligt. "Här ta lite piller så ska du se att det blir bättre" Personen jag skriver om hade ätit mediciner i 13 ÅR!! Ett tjänstefel av läkarna bara det, då denmedicinen inte FÅR användas så, utan avbrott. Dessutom gav den kratiga bivekningar såsom blödningar från tarmen, som inte togs på allvar. Jag är besviken på systemet, vi har bett om hjälp otalga gånger. Men inget hände. EFTER hans överdos, då minsann fick han hjälp på alla möjliga håll. Och det är ju bra, men ska det behöva gå så långt verkligen??

Både ja och nej. De som "misslyckas" med ett sälvmordsförsök kan ju tala om hur de tänkte och kände.

Jag tror att merparten av de som begår självmord försökt ta tag i problemen. Vilket inte alltid är så lätt utan proffesionel hjälp. Och många av dem mår nog så dåligt att de inte ens tror att de KAN bli hjälpta. Det är där jag tycker att sjukvården brister, den fångar inte upp dem som är så sjuka. Och många många som söker hjälp på psykakuterna blir avisade...

Sen måste jag ju säga att jag tror att om man väljer att ta sitt liv som sista utväg, då mår man inte bara dåligt, då är man trasig långt in i själen.... Alltså, alla som mår dåligt ibland överväger nog inte att ta sina liv.

Jag som anhörig, jag som levnadspartner till en person som höll på att stryka med måste ju ha rätten att tala om hur jag känner i frågan. Jag talar här om hur jag upplevde det. Och jag och min kära har ju pratat om det som skedde, han har berättat vad HAN kände och tänkte. Förstår inte riktigt vart du vill komma...

Jag menar. Ett självmord drabbar en hel familj i det flesta fallen. Varför har vi som familj itne rätt att prata om de VI upplever kring ett självmordsförsök. Varför klassar du det som rädsla när jag uttrycker MIN känsla. Ingenstans lägger jag ord i min mans mun, det gör han så bra själv eftersom han klarade sig. Jag höll på att förlora min man, pappan till mitt barn. Min mans pappa höll på att förlora sin son osv. Vi som anhöriga känner och tänker ju saker omkring det som hände. Vi har ett barn som höll på att förlora rätten till sin far. Jag känner så med min man, jag stöttar honom i all oändlighet, men ja, jag blev ARG! Arg, rädd, ledsen, chockad, knäckt... Som djupt deprimerad är världsbilden ganska ofta centrerad till individen i sig. Så även för min man. När han vaknade på IVA skrek han "Fan vad har jag gjort mot mitt barn!! i vild panik" Han sade att han själv kände sig egoistisk, att han handlat enbart utifrån sig själv. Det är väl på sätt och vis att vara egoistisk? Maken återkommer ständigt till sin ångest kring att han gjorde som han gjorde, egositiskt säger han själv. "jag tänkte inte på hur många som skulle lida över detta" Varför skulle frågan i TS ställts annorlunda. den behandlar ju en fråga som mycket ofta kommer upp i samband med ett självmord. TS vill ju debattera kring just det..

Men tycker du att folk gör det i tråden? Jag ser att vissa säger att det är egostiskt ja, men de utgår ju ifrån sina egna känslor. Många gånger baserat på just erfarenhet kring ett själmordsförsök. Och sina känslor har ju alla rätt till oavsett de är "rätt" eller "fel".

Undrar fortfarande varför skulle förutsättningarn för diskussion varit bättre med en annnan frågeställning.

Tack! Vi mår bättre än vi någonsin kunnat tro idag

Exakt och precis. Har man levt större delen av sitt liv med ångest och depression, provat medicin efter medicin, eller rent av inte fått adekvat hjälp. Då orkar man inte tänka på andra, man kanske inte ser att någon skulle sakna en. Precis som du skriver kan den sjuka rent av känna sig som en belastning och ett straff mot sina anhöriga, och därav se det som att de gör dem en tjänst genom att avsluta sitt liv.

Jag tror att det finns andra utvägar! Precis som du har min man plågats av djupa depressioner och svår ångest genom hela sitt liv. Han kände att ingen mer hjälp fanns att få. Han gav upp och kända "jaha ska jag tvingas leva såhär, då vill jag inte leva alls" Men Jewel, idag efter att ha vårdats på psyk, fått nya medciner, förändrat hela sitt liv (sade upp sig och började plugga till plattsättare, något han alltid velat men inte vågat tro på att han skulle klara av) så mår han om inte bra, så iallafall MYCKET bättre. Han ser ljus, han njuter av live, han VILL vakna till en ny dag. Så, jag tror faktiskt att det finns andra vägar, även om man inte ser det då. Sen kan jag ju äligt säga att i vissa fall tror jag inte att det gör det. En person som ligger förlamad utan att kunna prata eller höra, och som vet att det så kommer förbi och inte vill leva så. Då kanske det får lov att vara så. Eller någon som är dödssjuk och lider, kanske känner att varför ska man kämpa och plågas i en månad till, näär jag kan få vila och slippa ha ont.

Hoppas att du också lyckas vända!! Håller tummarna för dig! Visst är det lite skönt att höra att iallafall en del lyckas ta sig ur den där förbannade mörka tunneln.