Kan inte sova med min sambo :-(

Jag har samma problem... även om det kanske inte är riktigt lika illa. Men det tar lång tid innan jag klarar av att somna, och jag vaknar ofta och kan inte somna igen pga att jag hör hans andetag, snarkningar osv. Det har blivit värre nu under graviditeten också, man är väl överkänslig eller nåt... Visst är jag lättstörd annars också, men nu känns det extremt!
Vet tyvärr inte vad du ska göra... :/

Kan du inte försöka "lära" dig sova bredvid honom.. Att han lägger sig efter du har somnat osv. Ligga i varsin del av rummet kanske, så du inte har honom precis bredvid dig.
Kan bli svårt med ett barn om barnet sover i samma rum som dig sen om du stör dig så på att höra någon annan andas.
Själv tycker jag det känns jättetryggt och mysig att ha någon som ligger bredvid och andas :) Men man är ju olika.. ;)

För mig var det helt klart en vanesak. När jag blev tillsammans med min kille hade jag varit singel ett tag och var van att sova själv. Hade man ju gjort större delen av livet! I början var det ovant och jag sov ganska dåligt.
Efter ett tag vande jag mig och tycker numera det är svårare att somna när jag är själv i sängen...

Tänk på att det är totalt kaos i kroppen när man är gravid, allt kan bli tio gånger värre och mycket större än vad det vanligtvis skulle blivit.
Min kära sambo och jag har största delen under graviditeten inte sovit i samma rum för att jag inte klarar av att han snarkar, blåser ut luft väsande mellan läpparna så jag hålls vaken och blir som vansinnig och känner för en nanosekund att kväva honom med kudden, vilket jag dock ej gör.
Det här är en övergångsperiod, när hormonerna väl går tillbaka till det normala så lär även ens känslighet falla tillbaka på mer toleransbar nivå.

Vi har samma problem eller jag har...jag kan inte sova bredvid min älskade sambo för han snarkar så han väcker grannarna...har tom. öronproppar och har haft i många månader nu mina öron börjar säga i från...det är nog inte bra att sova med öronproppar en längre tid tror jag. Vi ska flytta snart till en ny stad och en trerums lägenhet. Vi har enats om separata sovrum tills han antingen för en halsoperation som har står i kö på eller går ned rejält i vikt.

Bebisen kommer sova i "mitt" rum men det betyder inte att jag ska ta hand om den varje sekund ändå. Vi kommer turas om och då får jag sova i "hans" rum under de nätterna...timmarna.

Allt detta tycker vi båda är jättetråkigt och vårt samliv far illa, inte bara sexlivet utan allt närhet och ömhet blir lidande men vad ska man göra? Jag bara måste få sova...liksom.

Kram Tina

Jag hade exakt likadant med min förre sambo. Ett tag låg vi i varsitt rum men det kändes ju inte så kul. Sen sov vi i samma rum men i varsin säng och avskärmade delar, med hyllor och så, så man kunde känna sig ifred. Det funkade med viss tvekan. Min nuvarande sambo funkar det bättre med eftersom han ligger nästan helt stilla och andas alldeles ljudlöst. Jag tyckte det var lättare att sova separat än tvinga sig att sova ihop och ha konstant ångest över det. Hoppas ni hittar en bra lösning för jag förstår verkligen att det känns tråkigt.

Hej.

Har samma problematik, att jag är super känslig för alla ljud, men samtidigt kan jag inte sova utan min sambo. Det är en helt omöjlig ekvation att få ihop. Så nu ligger jag oftast halvt som halvt sömlös fram till morran. Men jag vet att det kommer att gå över sen när bebisen är här, så jag härdar.

Hunden han får dras med strumpor på tassarna under natten. Sambon blir tvingad att ligga på sidan. Har ibland funderat på att trycka ner en strumpa i munnen på han oxå, men då jag vänder mig mot han med hotfull blick så ser han såååå oskyldig ut, så då bara jag måste älska hans snarkningar oxå. Men en o annan armbåge i sidan får han ibland...

Jag kan inte heller sova i samma rum som min sambo. Vi har helt olika behov - jag vill ha svalt, mörkt och tyst, han vill ha varmt och tv-n på innan han somnar. Dessutom går jag upp supertidigt och han sent pga våra jobb. Vi har försökt sova ihop men det slutar bara med att jag blir så frustrerad och arg att jag börjar gråta. Nu har vi insett att vi helt enkelt mår bättre av att ha skilda sovrum. Båda sover bra och "myset" får vi klara av på eftermiddagarna på helgen. Det går bra det med!

Det verkar så onödigt att du ska behöva må så här dåligt över detta, framför allt över att du blir orolig över att själv "håller andan" för att inte höras. Jag känner igen mig från när jag var yngre kände mig så okvinnlig när jag andades högt och var livrädd för att snarka om jag var förkyld. Det handlade nog mycket om en osäkerhet för mig, att inte riktigt duga som jag var. Det är tack och lov helt annorlunda nu. Du kanske behöver prata med någon proffisionellt om detta? Annars kan ju öronproppar lösa några problem, köp hem ett par tiller var och sov gott!

Förstår att det är jobbigt att inte kunna sova ihop om man vill det men jag kan inte riktigt inse varför det skulle vara så jobbigt att man t o m funderar på att separera om förhållandet för övrigt är bra. Jag känner en och annan - i och för sig äldre människor - som har separat sovrum och verkar trivas bra ihop ändå.