Jag och min man har försökt ca 2 år att få en liten.
Vi har hunnit göra 4 IVF,en ledde till graviditet men slutade i tidigt MF. En spontan graviditet mitt emellan som sluatde i MF i v6.
Hur får man ork att gå vidare?
Känner mig så ledsen för detta och ensam,jag vet att jag inte är ensam om det (på gott och ont). Men inga i min bekantskapskrets har detta problemet.
Hur gör ni för att orka med? Och fortfarande hoppas?
Jag vet inte, undrar oxå hur man ska orka... 
Om man bara VISSTE att man kommer lyckas nån gång så skulle det ju kännas lite lättare.
Men ensam är du inte! Många kramar!
Jag vet att jag inte är ensam..,vet inte om det gör det bättre egentligen.. Jag håller med dig OM man bara VISSTE,men man kanske håller på och kämpar hur många år som helst,och det kankse inte blir ändå... Förlåt,inte meningen att dra med dig ner i "tyck-synd-om-mig-träsket".. Kram.
Ingen risk, jag tycker alldeles för synd om mig själv redan så det kan inte bli värre! 
Men jag har bara gjort 1 ivf, det lyckades visserligen men slutade i ma i v. 6+2 så jag hamnade verkligen i en svacka.
Försöker nu ladda inför första FET-et men det är svårt, man har lixom tappat hoppet för gott...
Alla säger att det är så positivt att det faktiskt FÄSTE, att man ska ta det som ett gott tecken.
Men man är ju så rädd att misslyckas igen...
Har inget uppmuntrande att komma med, det är helt enkelt himla orättvist att just vi skulle drabbas av sånt här! 
Vet inte hur man orkar...hade man kunnat gå i ide som människa eller om jag hade varit björn så hade jag gjort det för länge sedan. Går istället runt i någon slags dimma och försöker skydda mig själv så gott jag kan från alla nederlag och synen av alla barnvagnar och gravida....men lyckas inte särskilt bra tyvärr.
Inte ens mitt stundande bröllop kan hålla tankarna borta...det sitter för djupt helt enkelt.
Men kroppen har en förmåga att glömma eller åtminstone mildra det som varit..därför klarar man oftast att gå vidare efter nederlag. Vissa dagar känns konstigt nog mer ljusa och det är då man får kämpa som mest.
*skickar styrkekramar till er båda*
Här är en till som försökt länge. Jag har försökt drygt 2 1/2 år snart utan att lyckas. Så jag vet hur det känns. Det skär i hjärtat varje månad. Man vet som sagt inte om man lägger ner all energi och tid i onödan om det ändå aldrig kommer att ta sig. Men å andra sidan kan jag inte tänka mig ett liv utan barn så man måste fortsätta att försöka. För mig har aldrig ens ägget fäst så det känns verkligen hopplöst. Har regelbunden mens och ÄL och har genomgått utredning i år och de hittar inga fel. Har ätit två pergokurer utan resultat och står nu i kö till mitt första IVF.
Önskar er alla här (och mig själv) lycka till!!
Kramar från mig.
Vi började i juni -05, har haft två missfall och fyller 36 om en månad.
För att orka och överhuvudtaget lyckas tror jag att man MÅSTE tänka på andra saker, man kan inte ha det här som enda fritidsintresse och lägga all sin energi på det. Jag tror att det är bra att byta jobb, flytta eller planera något annat.
Jag vet att det inte är LÄTT att inte tänka på det. Försök att fokusera på solskenshistorierna, de som lyckas efter hundra år av undersökningar och pliktsex, men fånga också tanken "om det inte går, vad gör vi då?". Tänk tanken att du aldrig får fullfölja en graviditet. Vad händer då? Vad kan du göra? Är ditt liv förstört då?
Måste bara säga att jag TROR på akupunkturen. Imorse visade mitt ÄL-test väldigt starkt streck. Så starkt har jag aldrig sett det förr. Jag brukar alltid ha starkare än kontrollstrecket, men idag var det säkert 3 gånger starkare 
. Plus att jag hade enormt mycket ÄL-sekret idag, annars brukar jag bara ha lite. Detta tyder ju på att nåt har hänt på bara 2 veckor (4 behandlingar). Det känns oerhört positivt. Fast det känns samtidigt oerhört tråkigt att min sambo är bortrest denna månad så jag kan inte försöka bli gravid . Får snällt vänta till nästa månad. Min akupunktör tyckte dock att det var bra då kunde jag bli ännu bättre till nästa månad.
Hej vi är oxå oförklarligt barnlösa! Till jul har vi försökt i 3 år!!! Kan knappt förstå det själv, vilken lång tid det är. Det trodde jag aldrig ens i min vildaste fantasi. När jag började i verkstaden och på FL och läste om kvinnor som försök lika länge brukade jag lägga mig ner och grina i flera timmar. Så var man här själv!
Fick just mens idag, så klart! Kommer att göra vårt andra ivf under hösten och jag hoppas verkligen att jag kommer att hitta kraft att se positivt på den. Jag skulle så gärna vilja veta vad felet är...
Jag äter just nu antroposofisk medicin, men än så länge har den inte gjort ngt gott.
msnorrland-Håller tummarna för att det ska funka för er denna gången!!
Håller med dig,det hade nog varit bättre att veta vad det är som gör att det inte funkar.
Kram.