Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

Men alltså... man kanske gillar BARN och vill ha barn och vill vara med sitt barn, men man trivs inte med att vara föräldraledig?

Det är väl ganska vanligt att pappor inte gillar att vara föräldralediga? Borde såna pappor skaffa barn eller gäller det bara om BÅDA inte gillar föräldraledigheten?

I trådar om delad föräldraledighet uppstår det ofta som ett argument... "men min man VILL inte vara hemma" "min karl gillar inte att vara föräldraledig"

Så är det kanske...? *hoppas*

Så... om man inte gillar att vara hemmaförälder bör man inte skaffa barn? Gäller det båda föräldrarna eller bara ena? Om pappan gillar att vara hemma men inte mamman, får man då lov att skaffa barn?

Och hur vet man i förväg om det är trivsamt att vara hemmaförälder?

Jag undrar också hur länge ni anser att mamman bör vara hemma för att slippa frågan "varför skaffade du barn?"?

Och hur länge bör pappan vara hemma för att slippa samma fråga?

Skiljer sig längden mellan könen?

Intressant diskussion och precis vad jag hade hoppats på!

I vårt fall är inte läget så som TS beskriver, men fördomar jag mött gjorde att jag ville driva frågeställningen lite längre än verkligheten ser ut för att få fram folks fördomar och få en mer intressant diskussion. Vilket det alltså även blev, vad roligt!

Ni som tycker att det är mer mammans ansvar, vad bygger ni det argumentet på? Är barnen mer mammans ansvar än pappans?

Lite funderingar utifrån vad ni skriver:

1. Ni skriver att man ska prata om det innan. Tänk om båda TRODDE att de skulle älska att vara föräldralediga men det sedan visade sig att ingen förälder trivdes?

2. Det handlar inte om att man inte kan "offra" 1-2 år på sitt barn utan om att man kanske tråkas ut av att inte få intellektuell stimulans.

3. Så kommer vi till "rådgivarna" som tycker att man kan göra förälraledigheten mer stimulerande genom att baka bröd, gå till sandlådan, träffa väninnor som också har barn, fika och så vidare. På vilket sätt anser ni att detta skulle ge intellektuell stimulans? Och tro mig, jag har testat! Vår stora son har vi haft hemma i 2,5 år, både jag och min man har bakat bröd och varit i lekparken och på öppna förskolan otaliga gånger...

Ja, visst kan man gå en kvällskurs eller läsa på distans och allt möjligt sånt. Men har man då tid att ta hand om sina barn? Jag vet då inte när jag skulle ha tid att läsa böcker, gå kvällskurs osv. Just kvällarna är svåra att komma ifrån när man ammar, och kanske partnern dessutom jobbar vissa kvällar?

emson - vad är det som får dig att tro att man inte vill vara hemma och se barnen utvecklas?

Smickrare där!

Men om ena föräldern inte vill vara hemma men den andra vill det, då är det okej eller? Får man skaffa barn då? Eller måste båda vilja vara hemma?

Kanske för att det inte ÄR så bra med föräldragrupper när man är enda pappan där?

Ja, åtminstone borde somliga som svarat i den här tråden resonera så... eller *trumvirvel* kommer vi till själva kärnan av problemet nu?

Att det egentligen bara är mammor som inte vill vara föräldralediga som inte borde skaffa barn?

Tänk om ni båda hade hamnat i samma läge som pappan gjorde och att det skedde under graviditeten?

Egentligen handlade det inte om att någon inte vill vara hemma alls, utan vad jag undrade mest över var hos vem ansvaret ligger om ingen av föräldrarna är förtjusta i tanken på att vara hemma länge?

Och om man inte visste att man inte trivdes förrän barnet redan kommit?

Tycker du att folk i den här tråden "bara gnäller" över situationen?
Själv tycker jag att tråden varit rätt så gnällfri och att vi mest diskuterat.

Jobbigt? Näe men tråkigt va?

Fast jag tycker inte att det är tråkigt att gå till lekparken, prata amning/flaskor/sömn eller vad det nu är. Det är bara det att jag inte vill göra det HELA TIDEN, varje dag, år ut och år in.

Som jag skrev tidigare i tråden så har jag med avsikt dragit frågan till sin spets för att få en bättre diskussion än om vi diskuterat det verkliga utgångsläget.

Frågan uppstod då min man och jag diskuterade hur vi skulle göra med vår kvarstående föräldraledighet och kom fram till att varken han eller jag ville vara hemma på heltid i 1,5 år i sträck.

hotten min mening var aldrig att provocera eller uppröra utan att skapa en diskussion som jag tycker är väldigt relevant och viktigt. Om den diskussionen inte ger dig något så behöver du inte vara med i den, men att avfärda den som löjlig eller som skapad att provocera tycker jag är att tänja lite på gränsen.