Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

Jag tycker det är en kvinnas plikt att åtminstone försöka amma barnet fullt de första månaderna det blir ju väldigt konstigt för barnet att acceptera att man visste vad som var det bästa men att man inte ens försökte.
Sen tycker jag det är en mans plikt att försörja sin familj,inte ett år utan alltid så länge kvinnan vill vara hemma o skaffa fler barn.

Vill ingen vara hemma så var det nog ett totalt felaktigt beslut att skaffa barn,för att barn som börjar dagis tidigt struntar i pedagogi o dylikt,för en ettåring så är ett dagis som ett barnhem o inget annat,barnhem är till för föräldralösa inte för barn som har föräldrar men som värdesätter sina egna intressen först.

För alla vet att i ett barnhem så få barnet ingen kärlek,de får omsorg o i bästa fall lite beröring.

Att kvinnan arbetar i hemmet är bara bra för barnet eller om kvinnan tar med barnet till arbetet,barn förutsätter att vuxna skall kämpa för överlevnaden ,både man o kvinna inte enbart fokusera på barnet,barnet gillar när det händer saker,speciellt om mamman måste se efter djuren eller laga mat eller tvätta eller baka eller rensa fisk,allt detta stimulerar även ett litet barn.'Även ett litet barn kan bli stressat av en passiv hemmaföräder som inte kämpar för den gemensamma överlevnaden.
Hänger ungen på ryggen o ser mamma eller pappa i aktivitet lungnar detta barnet o då gråter det när det vill ha mat o inget annat.

Det är inget konstigt att man finner det meningslöst då allt skall kretsa kring barnet då detta är onaturligt för alla djur o männiksor.
Barnet skall liksom hänga med i det liv man redan hade om allt skall gå rätt till och både barn o "flock2 skall gå bra,att allt stannar upp är varken bra för mamma eller bebis.

Samhället har ansvar för att barn inte kan vara en naturlig del i kämpandet för överlevnaden,den nuvarande formen där barn utsestängs från gemenskapen dvs arbetet för överlevnaden samt den som är hemma utestäng så kan det gå väldigt felt eftersom detta talar emot alla våra innersta behov av att vara produktiva och behövda,även ett litet barn blir stressat av att inte vara behövt speciellt i treås åldern o fyra.

Det mest grundläggande är ju att man skaffar barn för att man behöver dem för överlevnaden men så tillåter inte samhället det att vara idag.
Iallefall inte innan skolan börjar för barnet eftersom de i skolan får insikten om att samhället behöver dem och deras kunskap för att kunna fortsätta att vara ett samhälle,men innan dess så måste man också förmedla denna känsla till barnet.

MAn kan skapa en aktiv roll i hemmet även om man är ovan vid det,genom att skapa rutiner som att man "måste" baka bröd osv och införra olika måsten i veckan som inte är kopplat till barnet utan barnet bara hänger med på det den vuxne faktiskt måste,ungen blir lungn o mamman känner sig produktiv.

Att man Måste amma är att vara produktiv,de första månaderna,eller att mamn måste fixa riktig mat o riktigt bröd.
Att ha vissa krav på sig som hemmaförälder är bra för ens välbefinnande och minskar risken för depressioner.
Var inte rädda för att tex bygga om ett rum under föräldrarledigheten själv eller måla om eller börja sy,allt detta ökar väbefinnansdet hos såväl mamma som unge då det råder aktivitet.
O i nästan alla årstider finns något att samla på i skogen.

Jag kan lova dig att om vi levde i etts amhäle där barn o gamla fick delta i gemenskapen så hade ungen funnit sig i de flesta miljöer hängandes på mammas eller pappas rygg,där hade ungen hängt helt tillfreds med att mamma o pappa jobbar vilket ett barn förutsätter att föräldrarna gör.

Det är fel på samhället som utestänger barn o gamla,priset är högt för detta.

Jag jobbar i hemmet,men anser att de kvinnor som jobbar utanför hemmet borde få ha med sig barnet om de vill jobba för att känna sig lyckliga o produktiva.