Om ingen av föräldrarna trivs med att vara föräldraledig...

Det är lite krasst att skriva att man inte ska ha barn bara för att man inte trivs med att vara hemma. Det handlar ju inte om att man inte älskar sitt barn utan om att man inte vill vara ensam/utanför omvärlden. Man kanske är en rastlös själ som trivs när det händer saker?

Min åsikt är att man bör ha barnet hemma minst i ett år, och därefter skola in på dagis när barnet är redo för det. Det är både mammans och pappans ansvar att vara hemma - kan ni inte dela på tiden så ni är hemma på halvtid? Typ en är hemma i tre dagar, och den andra två?

Vet egentligen inte varför, men rent insinktivt känns det ändå som om mamman har det yttersta ansvaret. Vet inte varför, det är väl generna som talar antar jag. Jag som annars ser mig som väldigt fördomsfri

Jag klättrar på väggarna när jag är hemma, men allt är så mkt roligare bara man åker iväg nånstans. Till stan, kompisar, öppna förskolan, babysim osv.. Bara för att man är föräldraledig behöver inte det betyda att man ska vara hemma i huset.

Jag trodde verkligen att jag skulle älska att vara hemmaförälder och romantiserade upp en riktig vardag där man var ensam hemma med barnet och det enda man behövde i livet var att se barnet utvecklas. Rosa moln och hela köret. Sen så föddes Emma och jag höll på att klättra på väggarna så fort vardagen infann sig. Kände mig hemsk som ville ha lite egentid nån timme då och då, barnet är ju den som skulle räcka för att göra mig lycklig!
Jag längtade efter att utvecklas på andra plan, saknade skolan. Och det var ju verkligen tabu - en riktig mamma skulle ju VILJA vara hemma med barnen!

Nu löste vi ju det finfint eftersom pappan är hemma och jag pluggar på distans (normala fall, nu är jag sjukskriven igen) så jag var bara borta några timmar i veckan från det att Emma var 6 veckor.

Hade jag inte kunnat lösa det på detta smidiga sätt så hade jag ju mkt hellre varit en hemmaförälder (blivit dyr i drift dock, massa cafébesök och utflykter) än att jobba heltid och missa 10 timmar/dygn av mina barn!

Och jag håller med den som skrev att man hade tänkt till en  gång extra att skaffa barn med en pappa som inte vill vara hemma med barnet.