man har väl rätt till dagisplats från 1 års ålder, om det känns som det rätta så är det väl så man bör göra :) ser inge fel i det. jag började tidigt trots att mamma och pappa säkerligen kunnat vara hemma med mig och inte är det något fel på mig för det ;)
vi bråkar dock om vem som ska vara hemma med barnen, men vi är överrens om att vi ska låta dem börja på dagis innan ca 2 års ålder. tycker det är bra för barnens utveckling..
håller med sudds tankar.. tyckte också det var trist när dottern var väldigt liten.. var väldigt bunden då man ammade jämt och ständigt och det var mitt i smällkalla vintern så innan man ens fått på henne kläder så var det dags att slita fram brösten igen. Första 3 månaderna gjorde vi inte spec mycket och efter ett tag blir man lite rastlös. våra största utflykter var och handla mat och promenera över till min syster och hennes barn :)
jag började jobba när dottern var 5 ½ mån då jag inte hade fast anställning och ville passa på att jobba under sommaren och min man ville vara hemma.. här är det ju det motsatta, båda har velat vara hemma, men jag förstår absolut om man känner sig instängd, säkert kan man känna mer så om pappan inte vill vara hemma.. då känns det som om man är "tvingad" då man är mamman och det är hon som "ska" vara hemma.. det är ju fortfarande lite så låter det som... (att det är mamman som bör vara hemma mest menar jag)
jag tror minsann att man är en bättre mamma om man följer sitt hjärta och även gör annat än byta blöjor och prata sömn (om det nu är det man vill) det finns ju dem som inte vill annat också och det är inget fel i det, men jag menar på att det är nog bäst att fortsätta att vara den man är samtidigt som man är en bra mamma i övrigt. Man bör ju inte ge upp sig själv och sina hobbies helt :)
men det är ju galet att man knappt vågar gå på restaurang för man är rädd att störa andra (jag känner så) man har hört så många skräckeempel på folk som klagar och får en att känna sig som ett gift i en sådan miljö om man har barn med sig..