Ja, T skulle fyllt 4 den 29 september. Känns helt ofattbart. Speciellt när jag träffar små coola killar runt fyra år och ser hur himla stora de faktiskt är. Det är en härlig ålder och på sistone har jag tänkt mycket på hur T hade varit. Vad han hade haft för personlighet, vilka små hyss han skulle ha hittat på, hur han hade sett ut, hur mycket han skulle busa med M och hur mycket han skulle mysa med mig. Det är tankar som väcker många starka känslor, men framförallt så känner jag av det tomrum i mig som finns efter honom. Tomhet och saknad. Mmm, det har varit fyra låååånga år med alldeles för många stora sorger. Men förhoppningsvis så vänder det för oss nu. Och jag önskar ingen annan att behöva kämpa så länge som vi gjort. Jag önskar er alla en liten (eller fler) omedelbums. Och Anna, visst är det så att saknaden alltid kommer finnas med en, men den tar en annan form och skepnad mot den du känner nu så snart efter. Och ibland brukar jag faktiskt tänka som så, att jag har ju klarat mig igenom allt detta, jag lever fortfarande, jag fungerar som en människa (för det mesta) och jag är inte hopplöst bitter. Jag kan klara allt!!! För i jämförelse med allt jag fått ta mig igenom känns alla andra hinder ganska små. Kanske är det just den tanken som gjort att jag klarat så mycket...
Tack iaf för att ni finns, vänner. Ni är en del i det faktum att jag tar mig ur sängen på morgnarna och facear varje ny dag.