Hur håller man i hoppet ??

utan att få en massa konstiga känsloutbrott? Vi har önskat barn i snart 5 år. Har dock varit sjukskriven 1 år av den tiden. Min make drygt 1 år och nästan varit i stort sett utarbetade så hälften av tiden har vi inte tänkt 100% aktivt på saken utan mest bara kört på och myst lite här och lite där och ibland massa här och massa där för att då och då få tanken; "Månne om det blir något?". Inget +. Sen drygt 4-5 månader tillbaka har något konstigt känns det som hänt med mig. Vi har varit på utredning, allt ok. Vi har börjat vandra vidare längs adoptionsleden och då har mitt humör verkligen blivit en galen berg och dal bana. Jag som annars har haft sån otrolig kontroll, att blir det så blir det. Det kan ju i och för sig vara så att även fast vi inte tänkt aktivt på det hela tiden så börjar det dra sig mot sitt slut och då dyker en massa gamla känslor upp som fått stå tillbaka under ett x antal år.

Jag har hört en gammal kollega som försökt ungefär lika länge. Ett år efter adoptionen utan att tänka på det och faktiskt lagt allt mer bakom sig så "POPP". Då kom en liten.

"Ett barn är ett barn oavsett vart det kommer ifrån".