Hur håller man i hoppet ??

Jättejobbig sits, jag vet!

Vi fick vänta hela 7 år innan Isak kom....vi fick oxå diagnosen ofrivillig barnlöshet....

Ge aldrig upp!!!

KRAM

Ge inte upp
vi har oxå väntat snart i tre
känns att alla blir gravida bara dom tittar på en kille

försök att slappna av njut av varandra, tänk inte på att nu ska vi göra barn

lycka till

kram

Det vore ju ännu konstigare om man inte fick en massa känsloutbrott!! Det så så otroligt mycket känslor inblandade i den här processen, framför allt när det inte funkar som man från början hade tänkt sig. Man är frustrerad, ledsen, arg, bitter, avundsjuk och uppgiven, allt i en enda röra. Man har sina upp- och nerdagar blandat hejvilt, klart att det sliter på psyket!

Det man måste komma ihåg är att man faktiskt får bryta ihop emellanåt! Det är helt naturligt, och inte ett dugg konstigt. Det måste ut förr eller senare, det är inte alltid positivt att vara kontrollerad och aldrig kunna/våga/vilja släppa fram det man känner. Till slut kommer man till sin gräns och då rinner det över, precis som det gör för dig nu. Tillåt dig själv att släppa ut det, prata mycket med varandra och ta gärna hjälp av någon utomstående för att reda upp alla dessa känslostormar. Få det ur världen så att ni kan resa er igen med nya, starka tag och njuta av ert kommande barn!

Lycka till! Kramar

Oj ser att "väntetiden" är lite varierande. Konstigt hur det kan slumpa sig i naturen.

Det är lite kaotiskt just nu men märker att det börjar bli bättre. Vi kommer snart få kontakt av en terapeut i samma läkarhus som vi har vår läkarkontakt. Hon var på semester nu men åter på måndag. Kändes skönt att lyfta luren och inse att vi behöver hjälp.

Det har tyvärr blivit för mycket funderingar över vad jag har kunnat göra annorlunda och om vi hade behövt göra något mer. Ja, helt snurrigt mao.

Det som är jobbigast tror jag är alla kommentarer runt om. Längtan efter barnbarn och att vi kanske inte har försökt tillräckligt, att vi ska slappna av osv. Men hur mycket mer avslappnad kan man vara när vi inte har tänkt på det aktivt förrän senaste året.

Önskar att många bara kunde acceptera att läget är som det är. Funderar allvarligt på att skriva ett mail till många i vår närhet och förklara ett och annat och att jag/vi är väldigt less alla kommentarer som haglat över oss..DET om nånting är stressande.

Jag tänker också ofta att jag bara vill lägga mig ner och säga stopp till alla hormonbehandlingar eftersom man inte ser något slut på det hela liksom.
Men jag skulle aldrig förlåta mig själv om jag inte gjort allt i min makt innan jag ger upp min kamp om en bebis.
Min älskade bebis som jag väntar på så länge MÅSTE KOMMA EN DAG........

Det är så sant och har man kämpat så här länge så är det nog bra onödigt att ge upp. Känns bara så otroligt tungt ibland. Bra orättvist kan man känna att mycket är. Speciellt när det redan varit nog tufft innan. Men jösse vad man blir stark också antar jag. Känns som det så det är positivt ;)
Men vi får fortsätta kämpa allihopa.

Styrkekramar till alla som håller gnistan uppe.

Hej.. Förstår verkligen hur ni känner det. Jag och min man har försökt få barn i snart 4 år. Våra vänner blir gravida och får barn och visst är vi glada för deras skulle.. Men smärtan i hjärtat finns där hela tiden...Det gör så ont..Vill inte se mer gravida magar eller söta små bebisar.. Orkar inte..
Vi har påbörjat en utredning och jag ska snart göra en spolning.. Jag är överviktig och läkaren vi träffat har sagt att jag måste gå ner i vikt ifall det blir aktuellt med ivf. Men det är bara det att jag tröstäter och ju ledsnare jag blir över att jag inte blir gravid ju mer äter jag :( Vet inte hur jag ska vända den onda cirkeln :(
Jag vill inget hellre än att gå ner vikt och få bli gravid....