Är det fler än jag som förlorat sitt syskon?

Min bror dog plötsligt 1995 när han var 26 år gammal. En präst kom hem till mig och syrran (som då var inneboende) och berättade. Var bättre med präst än vad som tydligen normalt sker i Lund (då i alla fall) för då är det polisen.
Men då min bror dog i Halmstad ringde sjukhusprästen där och bad sin kollega komma hem till oss och berätta.

Sedan var det i och för sig en chock för prästen då han såg det var jag då han ofta varit på min avdelning och kände mig - jag jobbar som sjuksköterska.

Vi var mycket bra på att prata om brorsans död i början och alla tyckte det var så skönt och inte allas jobbigt när de kom hem till oss för att trösta oss.
Sedan har de i och för sig tystnat mer och mer och nu pratar vi mer om hur det skulle varit om han levt och om han haft fru och barn mm.

Mina föräldrar är förstås rätt dåliga på att uttrycka känslor och jag tror de sörjt mycket för sig själva och inte kunnat stötta varandra så där jättebra. Syrran och jag kunde snacka en del.

Kan förstå att det är jobbigare om man inte har någon att prata med. Tex om jag varit utan syrran så hade det nog tystnat betydligt tidigare och lika så om jag inte var inom sjukvården själv - jobbar med cancerpatienter och har ju läst en hel del om död.
Min bror dog nu inte i cancer utan i en hjrätinflammation som han inte visste om och som han sedan ansträngde med tuffa sporter - han föll död ner i hjärtstillestånd under ett innebandypass.
Tror även det hjälpte oss klara första tiden bättre eftersom detinte fanns så mycket att skylla på oss själva att vi inte upptäckt något. Dessutom så fick han hjälp av 2 ambulanser inom 5 minuter då de råkade vara i närheten = också en tröst att allt som gick göras gjordes.

Hur dog din syrra? Har du syskon att tala med?

Mamma33 - enligt obduktionen så var det en vanlig förkylningsvirus som satt sig i hjärtat. De flesta av oss har en sådan infektion någon gång i livet och vi känner oss lite förkylda (är kanske förkylda) och extra trötta = tar det lugnt. Är det då istället någpn som är var puscha kroppen mycket och hålle rpå med tuffa sporter så kan de nonchalera symtomen och tröttheten och pressa hjärtat mer och mer. Det försöker då kompensera genom att växa i storlek (brorsan hade ett mycket stort hjärta) tills det inte går längre.
Pressar man då på ändå så kan det helt plötsligt bli kortslutning i hjärtats elektriska system istället och man ramlar ihop med hjärtstillestånd.

Enligt den läkaren vi pratade med efter obduktionen så sa han att OM man får hjärtstillestånd pga av myokardit (hjrätinflammation) så är det i stort sett omöjligt starta om hjärtat. Jag fick se min brors ekg-kurvor han hade när han kom in på akuten och det var bara raka streck. Har aldrig sett det innan på någon (jobbar som sjuksköterska) och vet att man måste ha elektrisk aktivitet i hjärtat för att kunna få igång det med defibrillator.

Jag gissar din familj tagit allt extra hårt eftersom ni hade 2 dödsfall inom er kärnfamilj inom 6 månader. Det hade varit mycket sämre med min familj också om någon av mina föräldrar dött tätt inpå också!

Tiden läker inte sår eftersom det blir ärr kvar men tiden hjälper en få perspektiv och avstånd till det skedda och det gör att man inte alltid tänker på det. Nu är det snart 17 år sedan min bror dog och det kan gå rätt många veckor ibland utan att jag tänker på  honom. Mamma och pappa tänker oftare (liksom jag när jag är hos dom) då de sköter graven och har fler foton uppsatta på honom än vad jag har.

Vad hemskt! Hon var inte sjuk alls utan bara sov i sin pappars armar och dog?!

Förresten kanske det inte är ett upp och nedvänt V utan ett A så det i ikonen står: ''A
Är lite otydligt pga att det är så smått

Inget medium angående min bror men spådde mig för många år sedan själv. Mediumet sa då att hon såg min bror och han hade inte varit beredd dö och var inte färdig med vår familj. Han skulle därför komma tillbaka som min son!

Jag fick en son 061104...

Vi hade en sista kompisträff i brorsans lägenhet dageninnan vi plockade ihop allt.
Alla de kompisar som var honom närmast och som ville fick komma. Tror vi var en15 personer som drack öl och lite tilltugg ihop i hans lägenhet.
Vi pratade minnen, tittade i album och mindes olika saker ihop - blev jättebra och kändes skönt för alla att få komma och träffa oss i hans familj så det inte kändes knepigt prata med oss som det blir ibland.